En makalös men sann historia

Hans handslag är fast och hans klarblå blick är pigg och full av skratt.
– Om någon hade sagt till mig då att jag skulle bli 80 år gammal och få tre barn och nio barnbarn, hade jag tänkt att de inte var riktigt kloka. Det hade jag förresten tänkt även om de hade sagt att jag skulle leva tills jag var 15.

Stefan Zablocki föddes år 1930, i staden Lodz i Polen. Han var nio år gammal när kriget bröt ut.
– Plötsligt rådde förbud och restriktioner. Vi fick inte gå i skolan, och inte på vissa gator. Vi var tvungna att bära en gul davidsstjärna. Min pappa hade ett sidenväveri, men en dag satt det en skylt på dörren som sa att det hade blivit beslagtaget av tyskarna.

Familjen flydde till staden Kielce, där tyskarna snart inrättade ett ghetto som judarna fick bo i tills de i stället började skickas i väg med tåg.

– Man skickades "på arbete", som de sa. Senare fick vi veta att det var till Treblinka de for.
Till sist var turen kommen till Stefan Zablocki och hans familj.
– Vi blev beordrade att gå till en plats i ghettots utkant. Vakterna skrek åt oss, slog vissa av oss, sköt ihjäl andra. Men så kom den officer som hade hand om trädgården där pappa arbetade. Du kan stanna, sa han och pekade på pappa som lyckades argumentera sig fram till att även jag och mamma slapp åka.
Vandringen tillbaka genom det öde ghettot var mardrömslik.

– Det var jag, mamma, pappa och en vakt. Ghettot var fullständigt tomt, och det låg skjutna människor överallt.

Ett nytt läger inrättades för de sammanlagt 2 000 judar som var kvar i Kielce. De vuxna fick arbeta i krigsmaktens fabriker, barnen fick städa gatorna.
– Det var hemskt. De tog ifrån dig all din värdighet. Och du levde i en ständig skräck.
En dag beordrades alla i lägret ut på en öppen plats, varpå barnen föstes in i ett av husen.
– När vakten slängde in mig i huset sa jag något om att jag ville till mina föräldrar. Av den örfil jag fick begrep jag att de inte hade fört mig till huset för att ge mig godis.
Stefan Zablocki och ytterligare två pojkar lyckades smita upp på vinden. Där låg de sedan och lyssnade till skriken från de andra barnen som fördes bort.

– De togs, fick vi senare veta, till stadens begravningsplats. Där sköts de ner.
Föräldrarna, däremot, fördes till ett nytt arbetsläger. Efter fyra dagar av skräck och svält i huset blev Stefan Zablocki och de båda andra pojkarna räddade av en grupp vuxna judar som beordrats till huset för att städa.

– De lyckades lura iväg vakterna, gömde oss under några filtar på sin städvagn och tog oss med till det nya lägret, där det faktiskt fanns fem eller tio barn som hade fått lov att leva. Tack vare deras existens kunde vi smälta in utan att någon lade märke till oss.
Återföreningen med föräldrarna var lycklig, samtidigt som vardagen blev allt mer outhärdlig.
– Vi arbetade tolv timmar om dagen. Det behövdes inte mycket för att dödsstraff skulle utdömas, och vi var alltid tvungna att bevittna avrättningarna.

Efter ungefär ett år, på sommaren 1944, fördes familjen med tåg till Auschwitz.
– Jag minns att jag kände en fruktansvärd avundsjuka på de vuxna omkring mig. De hade ju fått leva i 30, 40 eller 50 år. Varför skulle jag dö redan nu?

Men än en gång hade han turen på sin sida. De flesta barn som kom till Auschwitz fördes direkt till gaskamrarna, men eftersom Stefan Zablocki kom till lägret i en grupp som redan varit föremål för selektion ansågs han klassad som duglig arbetskraft, och skonades.

Minnena från Auschwitz präglas av största möjliga fasa. Han blev vittne till förskräckliga övergrepp, och kände ständigt stanken av bränt hår och bränt kött från krematoriet intill.
– En gång försökte tre av fångarna att fly. Vi andra fick stå i givakt i fem timmar, tills de blev funna. Föll man så blev man skjuten. Om inte min pappa stått intill mig och stöttat mig hade jag aldrig klarat mig. Jag minns att jag tänkte snälla, låt dem ta dem, så att vi slipper stå här mer. Så lågt hade jag sjunkit.

Den tyska krigsmaktens desperationen efter arbetskraft växte.
– Och nu hade jag mycket, mycket, mycket stor tur igen. Jag skulle egentligen sitta och rabbla ordet mycket i en hel timme, för att visa vilken tur det handlade om.
Stefan Zablockis pappa blev uttagen i en grupp som skulle föras ut från Auschwitz, till staden Braunschweig för att arbeta på en lastbilsfabrik.
– De gick i en klunga, och på något sätt lyckades jag gömma mig i den där klungan, och följa med dem. Jag vet inte riktigt hur det var möjligt, men man kan väl bara konstatera att inte ens tyskarnas mordsystem var perfekt.

De allierade ryckte allt närmare. På nätterna låg Stefan Zablocki och hans pappa i baracken i Braunschweig och hörde bomberna falla.
– Jag var fruktansvärt rädd. Samtidigt hade jag någon sorts schizofren känsla av glädje. I dag hatar jag ingen, men då hatade jag tyskarna, och kände att det var skönt att de äntligen blev bombade.
Efter en tid fick de lämna fabriken, och slussades därefter runt mellan ett antal olika läger. Under en av transporterna inträffade ännu en av de episoder av ofattbar tur som, betonar Stefan Zablocki gång på gång, kännetecknade hans liv under krigsåren.
Tåget var föremål för häftig beskjutning, och fadern blev träffad. Stefan Zablocki låg och vilade i faderns knä.

– Men precis innan han blev skjuten hade jag rest mig upp, eftersom hans ben hade somnat. Annars hade jag fått kulan, som träffade honom i låret, rakt genom huvudet.
De hamnade slutligen i Wöbbelin, där de befann sig när amerikanarna kom.
– Jag minns hur de grät, tuffingarna i the eighty second airborne division. Och där stod jag, 15 år gammal, och förstod inte varför. Det låg lik överallt, men det var ju en syn som var vardagsmat för mig.
Stefan Zablocki och hans far kom som flyktingar till Sverige, där en stor och närmast ofattbar överraskning väntade.

– I Auschwitz skildes männen från kvinnorna, och jag var helt övertygad om att min mamma var död. Men det var hon inte. Hon hade kommit till Sverige med de vita bussarna.
Så familjen återförenades, och började målmedvetenhet att bygga upp ett vardagsliv i Malmö. Föräldrarna arbetade, lille Stefan började skolan.
– Jag kom från helvetet till paradiset, det var så det kändes. Och jag beslöt mig från första början för att bara titta framåt.

Stefan Zablocki blev så småningom civilingenjör. I dag är han pensionerad, vilket dock inte betyder att han är sysslolös. I princip varje vecka gör han det han har gjort ända sedan mitten av sjuttiotalet – träffar ungdomar och delar med sig av sina erfarenheter.
– Och, inte minst, av mina slutsatser.

Till exempel att det bor en potentiell nazist i var och en av oss, och att man aldrig någonsin får döma någon utifrån grupptillhörighet.
– Och man får heller aldrig ta egenskaper från en person och överföra på en hel grupp. Man måste alltid se till den enskilda människan. Det är lite jobbigare, eftersom det kräver att man använder huvudet. Men det är fruktansvärt viktigt.