Det är 15 grader kallt i Skånes djurpark. Snön gnistrar i det starka solskenet, och allt är betagande vackert.
Vackert och fridfullt. Lugnet efter stormen, skulle man kanske kunna kalla det.

I morgon är det tre veckor sedan den där ödesdigra lördagen då Johan Lindström och hans kollegor vidtog den drastiska åtgärden att avliva samtliga parkens vargar. Då hade oron i varghägnet pågått i två dygn, och Johan Lindström såg ingen annan utväg.
– Det fanns ingen annan utväg. Alla experter jag har talat med har sagt exakt samma sak. Du sätter inte stopp för en sådan här sak när det har gått så här långt.

Det började på torsdagsmorgonen, när personalen upptäckte att två av varghanarna lämnat hägnet.
– Jag gick raka vägen till vapenskåpet, och tog fram både bedövningsvapen och riktiga vapen.
Johan Lindström och hans kollegor omringade de förrymda vargarna och siktade på dem, men förhoppningen var förstås att slippa skjuta.
– Jag sa att vi väntar lite och ser om de går tillbaka, och det gjorde de faktiskt. Men jag kände väl innerst inne att det aldrig skulle fungera.

För en vargflock vars sociala strukturer hamnat i obalans kan aldrig återfå sin harmoni, förklarar Johan Lindström.
– Exakt vad som egentligen hände vet vi inte. Kanske var det alfatiken som sagt till de där båda hanarna att de inte var välkomna i gruppen längre. Kanske hade de mopsat sig mot alfahanen.

Jämvikten i flocken var i vilket fall som helst ohjälpligt rubbad. Efter en lugn fredag ("för lugn, tänkte jag, samtidigt som jag hoppades att jag hade fel") utbröt på lördagsförmiddagen fullt kaos i hägnet.
– Det var ett fruktansvärt liv. De pep och tjöt och skrek, nafsade och rev efter varandra och bet i nätet. De hade bestämt sig. De skulle därifrån.

Johan Lindström beslöt att man skulle skjuta de båda hanar som varit på vift under torsdagen, i hopp om att det skulle lugna ner flocken.
– Det kändes för jävligt. Det var två stora, jättefina hanar.
Men åtgärden fick inte önskad effekt. Oron i flocken tilltog, och till slut lyckades fyra av vargarna ta sig ut. Personalen samlades i krismöte, och det var nu man bestämde att samtliga vargar måste skjutas.
– Det var ett jäkla beslut att ta. Men vi kunde inte bara sitta och titta på. Vi insåg att vargarna aldrig skulle stanna i hägnet, och vi hade ju ett ansvar för alla de andra djuren i parken, och för lantbrukets djur runt omkring.

Eftersom det var fullt med folk i parken nådde nyheten om dramat ut till både media och allmänhet redan medan det pågick.
– Det ringde nonstop. Jag fick 164 samtal på två dygn, även från utländska medier.
Han har även fått mängder av mejl och samtal från privatpersoner som varit starkt kritiska mot beslutet att avliva vargarna. Den vanligaste synpunkten är att man borde ha använt sig av bedövningsgevär.
– Jag har nog skjutit ungefär 500 djur med bedövningsgevär under åren. Jag vet hur man gör. Bland annat vet jag att man måste vara max 50 meter ifrån djuret som ska skjutas. Vi hade inte en chans att komma mindre än 50 meter från vargarna.

Även andra alternativa lösningar har framförts av arga förståsigpåare.
– Vi borde ha hämtat upp dem med attackhelikopter, eller skickat ner ytbärgare, eller fångat dem i nät. Men en helikopter mitt i parken hade gett både kronhjortar och fåglar hjärtslag. Och vargar är alldeles för snabba för att låta sig fångas i nät, säger Johan Lindström och skakar sorgset på huvudet.
För sorg är vad han känner.
– Det är som om folk tror att vi sköt vargarna för att vi tyckte att det var roligt. De fattar inte vilket kaos och vilken förlust det här är, både för parken och för oss personligen. Man har en djupt personlig relation till djuren. Första gången jag höll alfatiken i mina händer vägde den 400 gram.

Johan Lindström har älskat djur och natur i hela sitt liv.
– Jag har alltid haft djur omkring mig och skogen som granne, så det har liksom bara blivit så.
Han föddes på en bondgård i Sösdalatrakten där den stora familjen (han har sju syskon) bodde tills man flyttade vidare till en annan gård, utanför Höör.

Att han skulle komma att viga även sin yrkeskarriär åt djur var dock något av en slump. Han hade jobbat på hönseri och kört både taxi, buss och lastbil när han en vacker dag, 1989, blev uppringd av den dåvarande djurförmannen i Skånes djurpark, Egon Axelsson.
– När jag var yngre gick jag i skolan med hans son, Peter. Vi var ofta här i parken och lekte, fiskade i dammarna och cyklade omkring.

Nu undrade Egon Axelsson om Johan Lindström händelsevis hade lust att bli rovdjursskötare i parken.
– Han tyckte inte att jag skulle köra lastbil.
Och Johan Lindström tackade ja.
– Det har jag aldrig ångrat. Det var en helt ny värld som öppnade sig.

Han fick gå bredvid i flera månader innan han ansågs klara jobbet på egen hand.
– Att mata djuren lär man sig snabbt, men sedan är det allt det andra. Att kunna se när de inte mår bra, när de behöver hjälp med något. Det tar åratal att lära sig. Och man måste nog ha någon sorts naturlig fallenhet i botten.
Ett och annat tjuvnyp har han fått genom åren.
– Jag har blivit både biten, stångad och trampad. Jag är sydd fem gånger.
Han har hunnit se 81 av parkens 83 arter få ungar.
– Alla utom järv och kungsörn, men dem ska jag också försöka hinna med.
Johan Lindström är 44 år gammal, och befinner sig i något slags vägskäl i livet.
– Ska man vara kvar eller prova något annat? Jag trivs jättebra, men kan samtidigt längta efter nya utmaningar. Att jobba på en forskningsstation, med till exempel björn eller älg, är en av de saker jag har funderat lite på.
Och han sticker inte under stol med att turbulensen kring vargarna har skakat om honom rejält.
– Jag har blivit kallad både Rambo och vargamördare. Det är klart att man frågar sig om det är värt det. Men jag fattar inga stor beslut just nu. Först måste allt lugna ner sig.