Raketstart för Alexandra Burke

I egenskap av vinnare i 2008 års upplaga av The X Factor fick Burke en raketstart när hennes debut – en cover på Leonard Cohens klassiker Hallelujah – passerade en miljon sålda singlar och nedladdningar hemma i England, något ingen kvinnlig artist lyckats med tidigare.

Fast därefter blev det tyst i nästan ett år. I stället för att smida medan järnet var varmt ville X- Factorskaparen Simon Cowell att sångerskan skulle få chansen att utvecklas i lugn och ro.
– Jo, så var det, bekräftar Alexandra. Och det är jag väldigt tacksam för. En del spelar in en skiva på ett par veckor, men så ville inte jag göra. Jag vill inte vara en robot, så jag är glad att jag tog god tid på mig. Sedan är det klart det finns saker som hade kunnat vara bättre nu också, men jag älskar det färdiga resultatet. Overcome är definitivt mitt album, det står skrivet på varenda sång.

Fast givetvis hade sångerskan god hjälp av utomstående också. Som sig bör i sådana här sammanhang samarbetade hon med idel meriterat folk, däribland norska Stargate, Ne-Yo och inte minst vår egen RedOne, vars meriter bland annat inkluderar Shakira, Lady GaGa och Backstreet Boys. Ingen behöver dock oroa sig för att de kända medhjälparna tog över showen. Alexandra betonar sitt oberoende igen, och säger att på en skala från ett till tio når hennes öppenhet ända upp till det sistnämnda.
– Att sjunga är lättaste sättet om man vill säga något. Därför är det bästa någon som vill känna mig kan göra är att lyssna på skivan. Jag skriver om väldigt speciella saker. I de här texterna finns sådant med som inte ens min familj vet något om.

Jag har läst att du tog med din dagbok i studion varje dag?
– Ja, jag har skrivit dagbok sedan jag var tio. Det är lättare för folk att relatera till vad jag sjunger om ifall jag tror på det själv. Därför hade det en djupare mening för mig. Det kändes viktigt att vara ärlig, så jag gav mina anteckningar till producenterna. De förstod vad jag var ute efter, och då särskilt RedOne. Han tyckte det var coolt att jag skrev dagbok.

När Alexandra sökte till X-Factor för två år sedan hade hon emellertid inga som helst förväntningar. Hon hade provsjungit för talangtävlingen redan 2005 och snubblat på målsnöret när de fyra finalisterna skulle väljas ut. Efter det ville sångerskan egentligen inte pröva lycka igen, men i slutänden gav hon efter för mamma Melissa Bells tjat.
– Det var mitt bästa beslut någonsin. "The show must go on", så jag är tacksam för att min mamma och lillebror inte gav sig. Men det finns också alltid en rädsla när det gäller sådant här, jag ville ju inte förlora min dröm genom att bli nobbad igen.

Alexandra säger att det senaste året varit fantastiskt, men betonar samtidigt att det enda som gäller nu är hårt arbete. Det har blivit dags att förbereda sig för större ting och ge allt. Berömmelse är en sak, framgång en helt annan, menar hon.
– Berömmelse kan vara skrämmande, den kan leda dig åt helt fel håll. Man måste känna efter själv vilket som är bäst för en, inte göra vad man tror alla vill man ska göra. Men det är toppen att jag har så bra stöd från alla mina fans som röstade på mig från början.

Hur ser du på allt som skrivs om dig då?
– Jag ser över lag pressen som något bra. Tidningarna hjälper mig att bli känd och de flesta är bra mot mig. Sedan finns det dom som är taskiga också, och då blir jag sårad. Men dagen därpå är det borta, då är det någon annan som råkar illa ut. Så för mig är det där inget problem, det som är tufft med det här jobbet är att jag inte kan träffa min familj så mycket längre.