Lekfull och poetisk - fast blek

De är fula och stora, är befjädrade, bepälsade och behornade, har långa tänder, och agerar helt efter eget huvud. Risken är stor att vi snart kommer att stå upp till öronen i stora monster, vare sig vi läst Maurice Sendaks klassiker "Till vildingarnas land" eller inte. Spike Jonze filmatisering av barnboken har premiär på fredag, författaren och journalisten Dave Eggers står tillsammans med Jonze för manus, och Eggers har förvandlat manuset till romanen "Vildingarna".

Jag har tack och lov inte sett filmen än men ser ständigt Sendaks illustrationer framför mig medan jag läser romanen. Dave Eggers, känd för böcker som "Ett hjärtslitande verk av förbluffande genialitet" och "Vad är detta vad?" har låtit fantasin fördjupna/löpa amok och gör en ny mångordigare, utbroderad version av bilderboken.
Barnboken "Till vildingarnas land" väckte stor uppståndelse med sina nattliga groteskerier när den kom ut 1963, översatt till svenska 1967. Sendak föddes i Brooklyn 1928 som son till polska judiska immigranter, bestämde sig för att bli tecknare när han såg Disneys film "Fantasia", och hans vildingar har blivit närmast ikoniska - har länge funnits som små ilskna gosedjur.

Max, en liten pojke i sina bästa år, bor tillsammans med sin mamma, sin tonårssyster Claire och hunden Stumpy i en villa i förorten. Hans pappa har flyttat till en lägenhet inne i stan och har ett nytt liv. Mamman jobbar hårt för att klara hushållet på egen hand efter skilsmässan, Claire är full av tonårssvallvågor och hänger helst med sina kompisar i stället för att lyssna på Max, och mammas pojkvän Gary är tråkigare än döden.

När Max inleder ett snöbollsanfall mot Claires kompisar som slutar med att han nästan kvävs i sin egen snökoja - utan att Claire tycks tycka så väldigt synd om honom eller tröstar honom - drabbas han av ett raseriutbrott och agerar ohämmat utan att tänka på de känslomässiga och ekonomiska följderna.
Familjen häpnar och fryser ut honom, handlingsförlamade över hans tilltag, och tillvaron blir bara än mer komplicerad. Det hela eskalerar en märklig kväll när Max i ren frustration klär sig i sin vargdräkt och börjar agera varg, gör sin mamma illa, kastar sig ylande ut i natten och ger sig ut till havs i en segelbåt han hittar nere vid stranden.

Max seglar i dagar och nätter, är från början på väg till sin pappa men inser snart att strömmarna bara för honom längre ut till havs. Till slut anlöper han en stenig ö med gröna kullar, full med monster… men monster som han kan domptera, i motsats till familjemedlemmarna hemma.

Att läsa Dave Eggers "Vildingarna" är som att hoppa ner i en långsamt virvlande flod. Den är djurisk, impulsiv, sinnlig, poetisk, och samtidigt väldigt enkel. Ilskan och rädslan hos ett barn. Våldsamheten i att inte hinna tänka sig för. Oförmågan hos vuxna som kämpar med egna tillkortakommanden. Det klassiska mötet mellan barnet och en fantasivärld som dyker upp precis när den som bäst behövs.

Vildingarna är precis som jag beskriver ovan - håriga, vasstandade och oberäkneliga - men heter samtidigt saker som Carol, Douglas, Katherine och Judith och både älskar och hatar varandra. Till historien hör att vildingarna tydligen är baserade på Sendaks äldre släktingar som brukade komma på middag när han var liten. Och visst kan man se dem framför sig - grälsjuka, envisa, omfångsrika, annorlunda.

Max kämpar på ön, för att överleva, med att förena vildingarnas viljor med sina egna, för att tycka att hans nya värld är bättre än den gamla, men tvingas till sist ge upp. Vildingarna är en pälsigare och aggressivare version av honom själv, trots detta är det omöjligt för honom att förstå sig på dem.
Eggers version är skriven på ett på samma gång lekfullt och poetiskt språk, det märks att han haft roligt under skrivandet, samtidigt kan jag inte låta bli att uppleva den som lite blek, originalet finns trots allt redan, och är så starkt. Men det ska bli spännande att se filmatiseringen!