Jan Arnalds Intimus

är en roman som man inte blir riktigt klok på och som man samtidigt blir väldigt klok på. Det är en snillrikt, tragisk och mycket vackert berättad historia om två människors allra innersta, om att välja mellan gott och ont och hur dessa val påverkar vilken riktning livet tar.

Precis som i flera av de kriminalromaner Jan Arnald har skrivit under pseudonymen Arne Dahl, använder han i Intimus musik som symbolisk ram och ledmotiv i sin berättelse. I Intimus är var och en av bokens nio delar knuten till de nio delarna Joseph Haydns musikverk "Die sieben letzten Worte unseres Erlösers am Kreuze" (Jesus sju sista ord på korset) - från inledning via styckets sju sonater till finalen. Varje bokdel inleds också med ett kort kapitel som gör fängslande nedslag i stora och små historiska händelser - från 1800-talsbarken Trinuclos öden via filosofen Schopenhauers tankar kring människor och piggsvin och upptäckten av Uranus månar till avslutningsvis Jesus tankar när han hänger på korset.

Till en början känns dessa historiska nedslag lösryckta och förvirrande men efterhand som bokens grundberättelsen tar fart vävs de in här och får var och en sin specifika betydelse.

I centrum för grundberättelsen står Mirre och Ferry. I sin ungdom hade de ett romantiskt och erotiskt möte på Ninety Mile Beach i Australien. De lovade då varandra att mötas på samma strand om tjugo år. Nu har de tjugo åren gått och Mirre är en kulturarbetar som lever i ett barnlöst, olyckligt äktenskap. Ferry är en framgångsrik företagare som lever i ett barnrikt men lika olyckligt äktenskap.
När de efter tjugo års tystnad får kontakt via ett chatrum känns plötsligt tanken på en återförening på den australiensiska stranden som lösningen på alla deras problem. Romantiskt så det förslår kan man tro men i Jan Arnalds romanvärld är det (tack och lov) inte mycket som blir som man föreställer sig. Mirres och Ferrys väg mot återföreningen blir också en färd in i deras innersta som rymmer tunga, traumatiska händelser. Bit för bit kan man som läsare foga samman en historia om våld, livslögner, sorg och bortträngda minnen.

Intimus definieras i baksidestexten som en psykologisk thriller och en kärleksroman och lyckas verkligen att vara bägge delarna. Det finns en kittlande, bladvändande spänning i att pussla ihop fragmenten ur Mirres och Ferrys liv till en slags helhet, att försöka få reda på vad som verkligen hände på stranden och vad som hänt dem både innan och efter mötet. Samtidigt, trots att det här är en mörk historia, så bärs den upp av en stark längtan efter kärlek, passion och närhet.
Jan Arnald bygger sin roman kring utmanande symbolik och allt man läser återkommer i nya sammanhang och har en symbolisk betydelse både för handlingen och för huvudpersonern och tycks dessutom vara uppbyggt kring en värld av motsatser. I Intimus ställs man mot kvinna, jord mot måne, barn mot barnlöshet, närhet mot avstånd, kärlek mot hat och naturligtvis liv mot död.
Att läsa Intimus är att följa med på en speciell och annorlunda läsresa där man definitivt inte förstår eller får ihop allt men där man njuter av både författarhantverket och av själva berättelsen.