Rätten till en egen stat

"Vi accepterar varken sionism eller antisemitism". Så uttryckte sig Malmös kommunstyrelseordförande Ilmar Reepalu i den intervju i Skånska Dagbladet i veckan, som vållat så mycket uppståndelse och debatt. Ett uttalande som väckt berättigad uppmärksamhet och kritik hos en del kommentatorer. Men inte hos andra.
Orsaken är att begreppet sionism blivit ett slagträ i Mellanöstern-konflikten och med tiden kommit att användas om i stort sett allt man velat kritisera den israeliska regeringen – eller staten Israel – för. Det är framför de korrupta grannregimerna till Israel som försökt pådyvla världsopinionen en sådan betydelse.
Men den är både ohistorisk och i sak felaktig. Sionismen var en rörelse som växte fram bland europeiska judar i slutet av 1800-talet och som utgår från österrikaren Theodor Herzl och hans bok "Der Judenstaat" (1896). I takt med den växande antisemitismen i Europa kring förra sekelskiftet pläderade Herzl för judarnas rätt att bilda en egen stat. Valet av det nuvarande Israel var inte självklart; Herzl föreslog själv ursprungligen Ukraina, som då hade en stor judisk befolkning.
Efterhand vändes blickarna mot det brittiska protektoratet Palestina och sioniströrelsen (WZO) organiserade emigration till Palestina av europeiska judar med britternas goda minne.

Efter andra världskrigets slut, då världen insett omfattningen av den katastrof som numera kallas Förintelsen, väcktes åter frågan och fick ett allmänt stöd i väst. Man kände skammen efter alla de underlåtenhetssynder som hade möjliggjort Nazityskland och utrotningen av sex miljoner judar. 1947 beslutade FN att statens Israel skulle inrättas och så skedde den 14 maj 1948. Den nya staten anfölls omedelbart av sina grannar men red ut stormen, den första av många.
Därmed var sioniströrelsens mål uppfyllt. WZO har därefter fortsatt sin verksamhet, bland annat med att underlätta judisk invandring till Israel, men rörelsen har inte någon formell koppling till staten Israel eller vice versa.
Sionismen står alltså för uppfattningen att judarna har rätt till ett eget land. Det är också den definition man finner i t ex Nationalencyklopedin. Att en sådan uppfattning inte skulle accepteras i Malmö är givetvis helt befängt och Ilmar Reepalu säger också själv att han står bakom Israels rätt att existera. I den meningen är han faktiskt sionist, men tydligen inte medveten om det.

Den polemiska och agitatoriska definitionen av sionism som liktydigt med ockupationspolitik, förtryck av palestinier och militära aktioner är felaktig och ohistorisk. Den används framför allt av extrema terrorregimer som den i Iran, vars president ju också förnekar Förintelsen. Här talar man ständigt om Israel som "den sionistiska staten" och om sionism som en världsomspännande judisk konspiration. Och man vill ju också utplåna Israel och kasta ut judarna i Medelhavet.
Det sällskapet borde varje Israel-kritisk debattör sky som pesten.