Valet står mellan fördom och frihet

Burkan gör många nervösa. I vår mer eller mindre jämställda kultur blir den en symbol för kvinnoförtryck och för att isolera de som bär den från resten av samhället, där ansiktsuttrycket är ett viktigt redskap för att kunna läsa av den du samtalar med.
Det är såpass länge sedan svensk tradition krävde att kvinnor täckte över sitt hår eller bar heltäckande kläder att många nog har svårt att förstå hur någon frivilligt kan välja att leva så.
Men debatten handlar egentligen om religionsfrihet.
Sverige är uppbyggt på en serie friheter som vi med rätta värnar om, som till exempel yttrandefriheten. Yttrandefriheten har en baksida: genom att besluta att alla ska få komma till tals innebär detta att också ickedemokratiska röster kommer att höras.
Samma sak måste gälla för religionsfriheten: har vi beslutat oss för att alla ska få utöva sin religion efter övertygelse, så får vi acceptera att vissa personer vill göra det på ett sätt som kan kännas främmande för vår åtminstone på pappret moderna kultur.
Det är oerhört viktigt att kvinnor som förtrycks i religionens namn och tvingas leva ett liv de inte själva har valt får hjälp, särskilt eftersom vi hitintills misslyckats med det. Men om vi börjar dra in på våra grundläggande friheter, var går gränsen? Skillnaden mellan begränsning och förbud är subtil men farligt svårdefinierad.
Det är glädjande att varken Sahlin eller Reinfeldt ser lagstiftning mot att bära burka eller niqab som ett alternativ för ett liberalt samhälle.