Hetsig men märkligt tandlös

Söndagens partiledardebatt var stundtals hetsig i tonen, men ganska fattig på substans. Vad de röd-gröna ville var höjt i dunkel, förutom att de ville ha bort regeringen Reinfeldt från makten. De distanserade sig både åsiktsmässigt och visuellt genom att Lars Ohly och Peter Eriksson lämnade slipsarna hemma, med blandad framgång.
Man skulle också kunna tro att en stylist varit framme och deklarerat att det var lila som gällde. Alla hade någon nyans av färgen på sig. Åsiktsmässigt var det mindre tydligt vilka färger som bars.
Första frågan gick till Maud Olofsson, som fick försvara energiuppgörelsen stabilitet efter att en handfull centerpartister avslöjat att de egentligen är emot. Om tvärsäkerheten i Maud Olofssons svar är något att gå efter kan vi anta att det blivit rättning i leden. Hon sade sig kunna garantera att uppgörelsen ska röstas igenom utan farthinder.
Mona Sahlin gillar fortfarande att sätta "fusk" framför allting som Alliansen säger. Tydligen är energiuppgörelsen en "fuskuppgörelse", även om hon såklart inte ger konkreta exempel på vari fusket ligger.
Annars var det föga överraskande jobben och sjukförsäkringen som stod i centrum för debatten.
I diskussionen om hur vi ska få in personer av utländsk härkomst på arbetsmarknaden visade sig Jan Björklund vara fast i "språktest för invandrare"-träsket. Såklart är det viktigt att invandrare ska få lära sig bra svenska, men det visar på en oroande brist på nya idéer, om detta fortfarande är det enda Folkpartiet har att säga i frågan.
När debattörerna kommer in på skatter framhärdar oppositionen i sin svårbegripliga motvilja mot skattesänkningar för låginkomsttagare. "vi tittar inte på skatterna för vanligt folk, utan bara de med de största villorna" menar Mona Sahlin. Men det är inte de som påverkats av jobbskatteavdraget, utan vårdbiträden och andra som de rödgröna säger sig värna om. Solidaritet stavas socialbidrag och inte självförsörjande på röd-grön dialekt. Sahlin hävdade som vanligt också att skattesänkningarna var gjorda för lånade pengar. Det är märkligt att hon inte blir emotsagd på ett tydligare sätt, eftersom det inte stämmer.
Fredrik Reinfeldt var överraskande tyst i början av debatten, kanske vill han ge småpartierna en chans att göra sina röster hörda. Båda blocken satsade hårt på att visa upp en enad front, vilket gynnade de borgerliga småpartierna minst, eftersom de inte hade möjlighet att trycka på sin egen särart.
Både Sydsvenska och Svenska Dagbladets läsare ansåg med förkrossande majoritet att han klarat sig bäst, även om en del röda kommentatorer menade att det var Mona Sahlins bästa debatt hitintills. Det säger nog mer om hur de föregående debatterna gått för hennes del än om att det gick bra i söndags.
Peter Erikssons kommer som debattör inte i närheten av Maria Wetterstrand. Förhoppningsvis sparar Miljöpartiet henne till valrörelsen för att slippa överexponering.
Tonen var stundtals hätsk, även om de flesta argument tyvärr gick ut på att.... (oppostionen/regeringen, skriv namn på parti/minister på den sträckade linjen) var cyniska, dåliga människor som ville väljarna illa och av oklara skäl ville slösa med skattemedel för slöseriets egen skull.
Något nedslående, så vi får hoppas att politikerna blir bättre på att berätta vad de själva vill göra, för vilka pengar och med vilket syfte innan själva valet, i stället för att svartmåla motståndaren.
@Byli.8.init:Martina Jarminder