Det här är en dokumentärfilm om artisten José Gonzáles i regi av Fredrik Egerstrand och Mikel Cee Karlsson. Filmen har en anti-heroisk attityd i liknande bildstil och hållning som Plattform-film av Ruben Östlund och är en poetisk anti-mainstreamfilm i ständig jakt på den kreativa processen som är livets mening.
Runtom står representanter för Göteborg International Film Festival, alla är kvinnor i aftonklänning. Det är de som har makten över filmkonsten här.

Det är som om det blivit en intressant förskjutning av genus vad gäller konst och makt -– här i Göteborg är det kvinnor som bestämmer och män som är känsliga filmare. Men rapporten från Svenska Filminstitutet som vi får ta del av dagen därpå visar på en tillbakagång för ambitionen att det skall göras fler svenska filmer av kvinnliga regissörer. Under Filminstitutets seminarium kan ingen riktigt svara på varför det till och med går bakåt., bara att ambitionsnivån måste fortsätta att gälla. Trots att inte mycket har hänt.
Om mammor handlar det i alla fall i några av de mest intressanta filmerna som visas i början av festivalen. Här finns "Engelen" ( Ängel") som är en norsk spelfilmsdebut i regi av Magreth Olin. Olin har tidigare väckt starka känslor och debatt i och utanför Norge med dokumentären "Kroppen min". "Engelen" handlar om ett alltför nära förhållande mellan en mor och hennes vuxna dotter, där dottern aldrig kommit över mammans underkastelse under en alkoholiserad, mishandlande styvfar.
Självföraktet ger mamma i arv till sin dotter, som gör det till sitt livs eget helvete. Dottern hamnar i drogmissbruk, prostitution och ger slutligen bort sin lilla babydotter, den som hon älskar mest. Gunilla Röör spelar mamman och Marie Bonnevie dottern och det är det mest kompromisslöst starka man kan se på vita duken. Det nordiska tävlingspriset borde definitivt gå till "Engelen"!

En annan mamma som också förvirrar sitt barn med en mix av kärlek och självförakt är John Lennons mamma i regissören Sam Taylor Woods spelfilm "Nowhere Boy". Filmen berättar om den unge Lennons konfliktfyllda uppväxt med mamma och mammans syster – som var den som tog hand om pojken. Tonårskillen John slits mellan sin konsekventa, strikta moster, som spelas med stringens av Kristin Scott Thomas, och den känslomässigt ambivalenta mamman, som egentligen ger fan i sonen. Utom ibland.
Musiken blir John Lennons räddning, genom den kan han uttrycka sin sorg, transfomera den till konst och gå från loser till en av ikonerna i The Beatles. Man förstår också genom filmen bakgrunden till Lennons sarkasmer i briljanta uttalanden under The Beatles storhetsstid.
En mamma av en helt annan karaktär tar stor plats i rumänska "First of all, Felicia". Det är en spelfilm i regi av Razvan Radulescu och Melissa de Raaf om en familj med brist på kommunikation mellan föräldrarna och två vuxna döttrar.
Den ena, Felicia, skall just avsluta ett besök hos föräldrarna och resa tillbaka hem till ett rikt EU-land medan hennes föräldrar har det ekonomiskt tufft i dagens fattiga Rumänien. Man diskuterar diktatorn Ceacescus tid och i vilken grad man egentligen har lämnat hans epok bakom sig. Det är ett evigt tjat mellan mor och dotter, där mamman tjatar på och dottern försöker undkomma medan pappan undrar vad som försiggår. I "First of all, Felicia" visar filmen att språket inte fungerar som sätt att nå kontakt, att det snarare fungerar som ett icke-språk, kanske just som under kommunistdiktaturen. Sedan tar Felicia till slut mod till sig, och talar.

Den tyska dokumentären "Die Anwälte – eine deutsche Geschichte"(" Advokaterna – en tysk historia") i regi av Birgit Schulz handlar om tre berömda och omstridda advokater –Shily, Ströbele och Mahler. De blev Baader-Meinhof-gruppens försvarsadvokater och gick senare skilda politiska vägar. Det här är en av de bästa dokumentärerna i Göteborg och en intressant skildring av dramatisk tysk historia från 70-talet in i vår tid.
Filmen är också en paralell till en annan tysk dokumentärfilm – "Schwarz auf weiss" ("Svart på vitt"). Här medverkar Günter Wallraff och den har regisserats av Pagonis Pagonakis och Susanne Jäger. "Schwarz auf weiss" handlar om vardagsrasism i dagens Tyskland. Tysk dokumentärfilm skildrar världen med så starkt patos och är så mycket på allvar att en enda film kan förändra världen. En dokumentärfilm kan också visa oss en ny sida av ett land som den utmärkta iranska filmen "All about Elly" som fungerar som en ambassadör för ett annat Iran.