Det är inte lätt att vara centerpartist just nu. Opinionssiffrorna har pekat neråt en längre tid, Maud Olofsson har hamnat i politiskt blåsväder när hon försökt hantera svåra och känsliga frågor om Saabs framtid och bonusarna inom Vattenfall och till råga på allt bryter ännu en gång en konflikt ut kring kärnkraften, som delar partiet.
Varför har det gått så dåligt för centern efter att partiet i valet 2006 nådde nästan 8 procent och lyckades med en politisk förnyelse som attraherade nya väljargrupper i storstäderna? Vi kan utgå från att det är 400 bekymrade lokalpolitiker som i dag samlas av Maud Olofsson till partiets Kommundagar i Göteborg.

Oron för att partiet skulle hamna under fyra procent och åka ur Riksdagen är knappast så stor. Men en realistisk bedömning är att partiet kommer att backa i valet och att många av de Centerpolitiker som samlas i Göteborg tappar sina förtroendeuppdrag och maktpositioner.
Centerledningen tog före valet 2006 tydligt ställning för att göra Socialdemo-
karaterna till sin huvudfiende. I sak var det inget fel eftersom partiet under framgångsåren på 70-talet vann över S-väljare som befann sig nära mittfältet. Problemet var att Centerledningen inte insåg att De Nya Moderaterna var på väg att positionera sig i mittfältet.
Centerns förflyttning högerut gjorde att Moderaterna blev förstahandsalternativet för vilsna Socialdemokrater, men också ett alternativ för centerpartister som inte identifierar sig med den tydligare borgerliga linje som Centern har valt. Centerpartiet behövde en politisk förnyelse. Men den skedde på fel sätt, skrämde bort partiets kärnväljare i Småortssverige och attraherade flyktiga storstadsväljare som nu till stor del försvunnit igen.