Åtminstone det förstnämnda. Martine har dock under årens lopp jobbat med idel kända namn, däribland grungebandet Mudhoney, Sufjan Stevens och icke minst R.E.M. Fast i slutänden har han alltid återvänt till sin partner, något sångerskan noterar med stor tillfredsställelse.
– Ja, Tucker har en sådan bra känsla och är så lyhörd, säger Laura. Han har en förmåga att alltid se vad som är styrkan i sångerna. Men han är väldigt busy med andra artister, så det är alltid speciellt att få spendera så pass mycket tid tillsammans som vi gör när jag spelar in. Fast vi gjorde faktiskt fyra skivor tillsammans innan vi blev romantiskt involverade, så vi hade faktiskt en professionell relation långt innan dess.

Parets sjätte och senaste samarbete bär titeln July Flame, och beskrivs av Laura som intensivare än föregångaren, 2007 års Saltbreakers. Vilket nödvändigtvis inte säger så mycket med tanke på att Veirs alster är akustiskt präglade och överlag bär en tydlig folkdoft.
– Fast där finns även experimenterande inslag, så det är verkligen inte så att det är en rak renodlad folkplatta. Inte på något sätt.

Titeln är vad jag förstår inspirerad av en sorts persikor som heter just July Flame. Jag har läst att det var just denna frukt som dig att komma i gång med låtskrivande igen efter en trög period. Stämmer det?
– Njal, de här persikorna är förstås rätt sällsynta, men det där med skrivandet stämmer inte riktigt. Däremot kändes det rätt bra när jag blivit färdig med titellåten. Efter det blev det på allvar igen. Men jag hade skrivit hela tiden. Det var bara det att jag inte skrev något bra på ett tag innan dess.

När man hör Laura i dag är det svårt att tro det, men hennes första seriösa musikaliska erfarenhet var som en del av det helkvinnliga punkbandet Rair Kx. Sångerskan träffade en ung man på college som introducerade henne för diverse undergroundmusik, vilket ledde in henne på punken. Rair Kix blev dock kortlivade. Efter bara ett år bestämde Laura sig för att göra något eget och skippa det högljudda tilltalet.
– Jag tror många som håller på med punk blir intresserade av musikens rötter förr eller senare. Det är en naturlig grej. För egen del blev jag trött på allt oväsen.

När började du tro att det här kunde bli mer än en hobby då?
– Jag antar att det var när jag började spela på kaféer. Det var i den vevan jag började fundera på att kanske göra ett album. Jag tänkte att jag kanske kunde göra något mer av det då. Men det var aldrig så att tanken kom som en blixt från en klar himmel.

Så småningom blev du signad till Nonesuch som är en rätt stor indieetikett med kopplingar till storbolaget Warner. Men nu släpper du dina skivor i egen regi igen?
– Ja, jag bestämde bara mig för att det var värt risken eftersom jag hade vänner som haft en del framgångar genom att köra på det viset. Ingen tyckte heller det var ett dåligt karriärdrag, människor förstår att det handlar om mycket makt som lämnas över till managers och artisterna själva. Så hittills har mina förväntningar verkligen överträffats, och ändå har skivan bara varit ute i några veckor.

Du låter överlag nöjd med din situation?
– Ja, absolut. Men eftersom jag snart ska ha barn hade det klart varit roligt om jag haft mer pengar på banken. Men jag ser fram emot att turnera med bebisen, görs en platta till och knyta andra artister till mitt bolag.