På Narvavägen i Stockholm kliver Marcus Tirén rakt in i ett dödsspel. Det ligger en man i gruset. Runt mannen har folk slagit en ring. Smått äcklad av situationen och av sin egen motvilja tränger sig Marcus igenom den handfallna flocken, går ner på knä och tar mannens puls. Mannen viskar ett ord, sedan dör han. Ordet är: "Tittare."
Debuterande Mattias Ronge berättar en historia om människans balansgång och hennes inre demoner. Marcus Tirén är en framgångssaga. Han bor flott i Stockholms finare kvarter, han har en vacker fru och en underbar dotter, karriären inom manegement går spikrakt uppåt och pengarna verkar aldrig ta slut.
Men hur framgångsrik kan man bli? Bakom fasaden håller bubblan på att spricka.

Marcus sparkas från sitt jobb. För att rädda ansiktet och behålla guldregnet blir han krishanterare på ett stort företag. Pressen ökar och när familjens andra dotter föds börjar han se saker som kanske inte finns.
Världen Marcus rör sig i är främmande för mig och det gör historien mer intressant. Däremot är vi väl alla ganska kvicka till att bygga luftslott, så det blir aldrig svårt att känna igen sig i "Tittaren". Ronge använder klassiska grepp, han bevarar stämningen med kronologiska hopp och en del överraskande cliffhangers.

Som ofta i just debuter finns en överambition att förtydliga och upprepa. När Ronge skriver nästa roman får han gärna lita lite mer på läsaren. Så länge storyn är bra är det också lätt att hänga med i svängarna.
Enstaka partier hade kunnat strykas eller kortas ner, men i stort lyckas Ronge med det han föresatt sig. Känslan av panikångest växer. Vi hålls på halster och vill följa den allt mer hemsökta Marcus mot ett slut som kan bli försoning eller undergång.