Kamp för ett liv utan rullstol

Att det skulle bli på hockeyrinken han en dag skadade sig fanns inte på kartan. När Mattias Persson berättar om sitt liv innan olyckan målar han upp en sprallig och orädd gymnasiekille som ständigt var benägen att hitta på jäkelskap. En odödlig gangster som fick sig en läxa påpekar hans sambo Sandra med glimten i ögat.
– Ja, jag har nog haft mycket tur innan i livet, erkänner han med ett smittande skratt.
– Vi trodde ju aldrig att ishockeyn skulle göra mig allvarligt skadad. Och absolut inte en så simpel grej. Det var inget våghalsigt alls över situationen.

När jag besöker Mattias och Sandra i Höör är det på dagen ett år sedan deras liv vändes upp och ner av den där simpla grejen. Mattias tragglar inte olyckan längre men han minns den klart och tydligt.
– Jag hade korsat armarna för att kunna lägga ner pucken längs sargen när det kom en tackling bakifrån. Huvudet brakade in i sargen, och det blev alldeles blått för ögonen, men jag var hela tiden vid medvetande.

Att det var väldigt allvarligt förstod han direkt.
– Det gick inte att röra kroppen. Jag sa till närmaste person att ringa ambulans och kalla ner Sandra från läktaren.

På sjukhuset konstaterade de att ryggmärgen mellan sjätte och sjunde kotan klämts och att han var förlamad från bröstet och neråt. Någon vecka senare fick Mattias flytta från neurointensivvårdsavdelningen i Lund till Orups sjukhus i Höör för vidare rehabilitering.
– Självklart var det en rätt jobbig tid. Jag var deprimerad och så…, minns Mattias innan Sandra fyller i:
– Jag flyttade dit sängen och sov där. Det var väldigt oroligt och känslofyllt. Vi försökte trösta varandra. Sedan var det tufft att ha en massa andra unga människor i samma sits omkring sig. På något vis blev man nästan sjuk bara av att vara där.

Huruvida Mattias någonsin kommer bli så bra att han kan gå igen är omöjligt att sia om men drömmen finns där. Och för mindre än en månad sedan tändes ett nytt hopp.
– Då fick jag tillbaka känseln i ett finger, säger Mattias, som sedan tidigare delvis kan röra armarna tack vare att biceps, muskulaturen på framsidan av armen, fungerar.
– Jag har en inkomplett ryggmärgsskada, något annat besked eller prognos ger inte läkarna. Men jag har träffat på en kille med liknande skada och han kan faktiskt gå i dag. Han fick dessutom just tillbaka känseln i fingrarna ungefär ett år efter olyckan. Det ger också hopp.
Sandra:
– Mattias är känd för att aldrig ge upp, det finns inget som han inte klarar av. På isen var det alltid han som peppade lagkamraterna. När det känns jobbigt tröstar jag mig med att Mattias kommer kämpa tills han åter kan gå.

Men för att ta ett steg i sänder kretsar det mesta just nu om att få honom så självständig som möjligt i vardagen. Tekniker för att han själv ska kunna förflytta sig till och från rullstolen och dylikt tränas under rehabiliteringen.
– Det ska bli skönt att komma i gång med rehabiliteringen igen. Jag fick ett sittsår i höstas och tvingades ligga rakt upp och ner i sängen under tre månader. Det var rätt drygt. Därefter har jag inte tränat så flitigt hemma, erkänner han innan flickvännen kommer till försvar:
– Jag tror att det är lättare att vara duktig om man har ett schema att följa. Sedan ska de satsa på någon simträning som vi hoppas mycket på.

Den stora frågan är kanske ändå hur en tidigare oerhört aktiv kille klarar av att anpassa sig till ett liv i rullstol. Hur han kan stråla av livsglädje trots att hans liv redan vid 20 års ålder har blivit så mycket mer begränsat. Att hans gamla kompisar har stor del i de återkommande skratten framgår tidigt under intervjun.
– Kommunen har anställt tre av mina närmaste vänner som assistenter till mig. Vi hittar på saker hela tiden. Det blir fortfarande mycket fester och konserter, i somras såg vi bland annat Metallica och var på ett jättestort disco med 30 000 människor i Köpenhamn. Där fanns faktiskt en våning för rullstolsburna men jag var på det vanliga dansgolvet tillsammans med polarna.

Därtill händer det mycket i Mattias liv just nu. Tillsammans med flickvännen sedan fem år tillbaka och hundvalpen Chili ska han snart flytta till ett alldeles nybyggt hus. Och på uppfarten till huset kommer det stå en specialbyggd bil. Körkortet ordnade han redan som 18-åring.
– Hösten och vintern har varit tråkig men nu händer det grejer hela tiden. Vi har nyligen haft en gemensam 20-årsfest och fått hur många prylar som helst till huset. Det ska bli kul att inreda det. Sedan får jag börja leta efter någon sysselsättning också. Jag tycker att det ser ljust ut.