Det har bland annat denna musikal bidragit till, och det är också icke helt oväntat de konsertorienterade musikinslagen som dominerar. Andra akten med det oundvikliga dödliga slutet som sorglig knorr består till och med nästan enbart av en slags iscensättning av mannens sista spelafton tillsammans med The Big Bopper och Richie Valens. Vilket väl är lika bra det. För med tanke på att Hollys karriär bara hann bli tre år kort finns väl egentligen inte så himla mycket att berätta på det privata planet. Slitningarna mellan Holly och vännerna i kompbandet The Crickets illustreras vid något tillfälle, liksom det extremt snabba frieriet till frun Maria Elena, men mer dramatiskt än så blir det av ovanämnda naturliga skäl aldrig.

För övrigt redovisades Hollys väg mot stjärnorna på given snitslad bana. Vi får vara med om hur karriären felstartade på dåvarande countryetiketten Decca, det givande samarbetet med legendariske producenten Norman Petty och hur sångaren bidrog till att riva ner rasbarriärerna, vilket exemplifieras i en skojig scen som utspelas på Apollo Theatre i Harlem.

Fast det är förstås inget att sticka under stol med att det var när handlingen så att säga utspelades på scenen som föreställningen lyfte och var som mest levande. De medverkande musikerna tillhör alla det rutinerade gardet, och kan konsten att få det att svänga oavsett vilken genre de än huserar i. Det avslutande klimaxet med givna ess som Big Boppers Chantilly Lace, Richie Valens La Bamba och Hollys egen Rave On borde ha tillfredsställt de flesta rockande nostalgikerna i den fullsatta arenan.

Det bör för övrigt också Brolle själv ha gjort. Övertygat musikaliskt, alltså. Sångaren har nämligen av allt att döma tagit till sig såväl kroppsspråk som scenutspel från Holly samtidigt som han sjunger som honom utan att direkt låta snarlik. Överhuvudtaget verkar Bodens egen Elvis både avslappnad och självsäker i sällskap med alla dessa klassiska rockörhängen.

Däremot kan man inte direkt påstå att hans skådespelarinsatser var helgjutna. Agerandet fyllde måhända sin funktion, men det tedde sig också överlag väl stelt och osäkert. Då fanns det andra i ensemblen som övertygade betydligt mer, inklusive Johan Wennerstrand i sin Norman Pettyroll och mångsidige Jesper M. Sjöberg som Big Bopper.