I snart 100 år har den funnits där som ett centrum för svensk kultur, som utflyktsmål för tillfälliga besökare och som ett stycke hemland för Köpenhamns mångtusenhövdade svenskkoloni. Och, inte minst, som älskad bröllopskyrka för brudpar med sinne för romantik. Med åren har de blivit många.

Vid sekelskiftet 1900 levde ca 16 000 svenskar i Köpenhamn, många fattiga, några få besuttna – de flesta emigranter som strandat här på flykt undan nöden hemma. Och det var de som lät bygga Gustafskyrkan.

Medel samlades in och uppdraget att rita kyrkan gick till domkyrkoarkitekten i Lund, Theodor Wåhlin. I stram jugendstil skapade han ett byggnadskomplex i brunrött tegel med kyrka, församlingslokaler, prästgård och personalbostäder. Invigningen ägde rum den 1 juni 1911.

Tio år senare länkades Victoriastiftelsen till raden av byggnader för att ge fattiga församlingsmedlemmar ett tryggat boende på äldre dagar.

Gustafskyrkan, som sedan början av 1990-talet sorterat under SKUT (Svenska Kyrkan i Utlandet), uppfördes under nationalromantikens glansdagar och under decennierna som gått har kyrkan och dess herdar fortsatt att slå vakt om de svenska traditionerna.

En av de första att visa vägen var dock Carl Larsson som redan 1910 skänkte församlingen oljeskissen "Blinda Brita i bodadräkt" (en förstudie till den stora duken "Frukost i det gröna" i Norrköpings konstmuseum) med påskriften "C.L 1910 med varm hälsning till svenskarna i Köpenhamn". En dyrgrip som genom sitt motiv – en sommarscen från Dalarna med både björkstammar och liten dalkulla – framstår som en sinnebild för Sverige.

Med åren har Gustafskyrkan blivit något av en idyll, ett öppet hus för svenskar som tittar in, läser svenska dagstidningar, tar en kopp kaffe med hembakta kanelbullar och kakor. Kommer till mamma-barnträffar, körsång, seniorträffar, gudstjänster, läsecirklar, föredrag och konserter.

Som deltar i kurser och resor. Som samlas kring torsdagarnas ärtsoppa och kring julbasaren, som i slutet av november lockar tusentals besökare (inte minst danskar). Som firar Svenska Flaggans dag och som dansar runt Midsommarstången vid Kastellet. För att bara nämna något.

En idyll således, en svensk oas mitt i den danska vardagen, men kommer den att bestå? Liksom andra kyrkor befinner sig även den svenska i kris. I början av januari skrev Svenska kyrkans planeringschef, Erika Brundin, i Kyrkans Tidning att man fram till 2020 kommer att mista ca 1 miljon medlemmar och att den årliga budgeten beräknas krympa med en miljard kronor. Men, skrev hon, det är inget katastrofscenario, vilket möjligen också bekräftas av att SKUT 2008 utökade verksamheten i Thailand med en och en halv prästtjänst i Phuket.

Samtidigt motsägs dock påståendet av att SKUT i princip beslutat att helt lägga ner kyrkan i Skagen medan Gustafskyrkan, som redan mist såväl hjälppräst som diakon och vaktmästare, hotas av sådana "kompletterande" indragningar av tjänster (husmor och kantor) att ingen verksamhet utöver gudstjänsterna blir möjlig. Gustafskyrkan dignar kort sagt under sin ökade utgiftsbörda som också inkluderar ett alltmer skriande behov av dyrbart underhållsarbete både ute och inne.

Ändå är kyrkans nuvarande herde, Gunnar Pelinka, full av förtröstan. Han tycker sig märka att kyrkan som institution är på väg tillbaka som ett andningshål i tider av ekonomiska kriser, alienation, prylhysteri och egotrippad kommersialism. Klosterreträtter blir allt populärare, liksom pilgrimsvandringar.

Och svenskarna i Köpenhamn – bofasta, pendlare och turister – vill ha kvar sin kyrka, sina traditioner och sitt rika församlingsliv. Gunnar Pelinka är övertygad om att svenskkolonin i Köpenhamn inte bara är beredd att slåss och arbeta för sin kyrka utan att den dessutom på sikt – och med stöd av frivilliga bidrag - kan vända krisen till dess motsats.
Om det är riktigt att tro kan försätta berg, är Gustafskyrkans framtid tryggad.