Vi måste våga sätta gränser

Det var ganska många som såg på och tog illa vid sig av språkbruket.
Jag förstår att unga killar i tonåren tappar huvudet i stridens hetta.
Vad jag däremot inte förstår är när vuxna inte agerar mot beteendet.

Det var flera föräldrar som pratade med pojkens tränare efter matchen.
Hans inställning, som jag förstod det, var att det inte var något han kunde göra något åt.
Domaren hade heller inte vidtagit någon åtgärd under matchen, eftersom han inte hört vad som ropades.
Det är trist. För om inte förebilder, som tränare, sätter gränser för unga kan man undra vem som ska göra det.
Föräldrar och skola ska också sätta gränser. Och gör det. Men i en viss ålder lyssnar ungdomar förmodligen mer på andra förebilder.
Tränare och ledare som arbetar ideellt ska ha en stor eloge. Få vet nog hur mycket tid och slit som går åt.
Men man får inte glömma att aktivt visa vad som är rätt och fel. Och att vi själva formar den tillvaro vi lever i.

I det långa loppet blir nämligen de unga de stora förlorarna, inte publiken - som i detta fallet - som fick lyssna på det dåliga språkbruket.
För om de träder in i vuxenvärlden utan hum om vilket beteende som är okej, så kommer de att gå på många smällar.

Min uppmaning till alla förebilder - som till exempel tränare, domare och ledare - är att våga ta den obekväma diskussionen med ungdomarna.
Framhärda. Var envis.
När resultatet kommer några år senare, och det visar sig ungdomarna själva känner skillnad på rätt och fel, så kan ni njuta av frukterna av ert arbete.
Då vet ni att ni har lyckats.