Valrörelsen: vänster-höger om

I Danmark heter de politiska partierna inte sällan motsatsen till vad de är, det vill säga Venstre om de ligger till höger, Radikale venstre om de ligger ytterligare lite åt höger och så vidare.
Att vi är på väg åt samma håll börjar bli tydligt. Den angivelse om riktning som finns i ett partis titel eller epitet representerar inte längre var de står politiskt. Detta gäller till exempel Centerpartiet.
Under partiets kommundagar i helgen var det uppenbart att Centern kommer att gå längre i sitt frihetliga strävan än vad man tidigare kunnat tro.
Tyngden lades på individens rätt att bestämma över sitt eget liv ur alla aspekter: staten som samordnare, inte dagisfröken. I den centerpartistiska visionen kan skattesänkningar för pensionärer till exempel användas för att anlita unga entreprenörer inom IT eller andra tjänster som pensionären kan ha nytta av, snarare än som ett abstrakt rättvisebegrepp för att locka väljare.
Även miljöpolitiken är mer radikal än hos de andra borgerliga partierna.
I de flesta frågor står Centern helt enkelt inte längre i mitten av den politiska skalan. Detta innebär inte nödvändigtvis att de står längst åt höger, snarare att placeringen på höger-vänsterskalan blir mindre aktuell hela tiden.
Moderaterna har på sista tiden gått åt rakt motsatt håll med sin politik. Gamla högerpartiet försöker numera ragga väljare genom att prata om kvotering som ett bra alternativ för att uppnå jämställdhet. Plötsligt ska Reinfeldt och kompani slåss mot könsmaktsordningen genom en retorik som stundtals låter mer Gudrun Schyman än Göran Hägglund. Det är på tiden att de borgerliga partierna tar upp konkurrensen med vänsterns självupplevda monopol på frågorna; att jämställdheten hamnar högt upp på agendan är positivt. Men man kan inte börja leka socialdemokrat och ropa kvotering för den sakens skull, då bekräftar man fördomarna om att endast vänsterpolitik befrämjar jämställdhet, när i stället de tusentals underbetalda kvinnorna inom offentlig sektor skulle kunna berätta att det är tvärtom.
Maud Olofsson gjorde ett försök till att tillföra jämställdhetsdebatten ett liberalt perspektiv när hon ifrågasatte varför inte kvinnodominerade sektorer som vård och skola ska få vara vinstdrivande när mansdominerade branscher som väg och vatten självklart får vara det.

Det är begripligt, med tanke på hur få unga kvinnor som stödjer alliansen, att Moderaterna försöker uppvakta den gruppen. Men genom att använda vänsterretorik i stället för att påvisa att en liberal metod fungerar bättre, ger man mest vänstern vatten på sin kvarn.
Det är lika förvirrande inom oppositionen. I Miljöpartiets ideologiska självplockspåse försöker liberalism och företagarvänlighet samsas med ett tillväxtfientligt partiprogram. Inte bilar, inte vägar, men gärna bilfabriker. Hur ska väljarna veta vad de får om partiet hamnar i regeringsställning?
Vänsterpartiet har en partiledare som är ett levande bevis för att liberalismen fungerar: barn i privatskola, opererad på privatklinik, mycket marknadsmässiga bostadsaffärer. Hur ska väljarna tolka det?
Socialdemokraterna? Tja, de har hitintills inte velat avslöja något särskilt partiprogram, förutom att de vill ge låginkomsttagare mindre pengar i plånboken.
Väljarna gör nog bäst i att strunta i de gamla begreppen höger och vänster inför det kommande valet. Annars kan förvirringen bli stor för den som vill försöka reda ut var partierna står ideologiskt.
@Byli.8.init:Martina Jarminder