I augusti rycker styrkan från P7 in för sin slututbildning före uppdraget. De skickas ner till Afghanistan i november och avlöser då norrlänningarna. För närvarande är det Livgardets eget manskap som håller ställningarna i det svenskbevakade området.
Kapten Jan Bohman, chef för P7:s informationsavdelning, har nyligen varit nere i Afghanistan. Han åker ner igen för en längre tjänstgöring, mission, i november.
Helgens dödsskjutningar av två svenska soldater och en lokalanställd tolk har inte förändrat hans beslut att åka.

– Vi har varit med om sådana här saker tidigare, både internationellt och på hemmaplan. Vi är medvetna om riskerna. Men en sådan här händelse gör så klart ont. Man vänjer sig aldrig vid att någon dör i "familjen", säger Jan Bohman.

Han pratade precis med en av killarna i den svenska styrkan på plats. Han och hans kollegor är så klart ledsna. Det känns tungt just nu. De har förlorat tre kamrater och ytterligare en är skadad.
– Men när man är där nere är man oerhört fokuserad. Manskapet blir verkligen som en extra familj, ett sammansvetsat gäng. Denna styrka gör att alla sätter sig upp i sadeln igen trots att de har blivit nedkastade. De kommer att åka ut och lösa sina uppgifter igen ganska snart, säger Jan Bohman.
Han har själv erfarenhet från kritiska situationer i Afghanistan. När han var nere i höstas var han med om att desarmera en bomb i det område 40-50 kilometer väster om det svenska högkvarteret i Mazar-i-Sharif där de senaste dödsskjutningarna ägde rum.

Dagen därpå dödades en lokalanställd afghan och fem svenska soldater skadades av en annan bomb på exakt samma plats.
När P7 nu rekryterar nya soldater som ska åka ner på uppdrag i november, gäller det att förbereda alla på vad tjänstgöringen innebär. Utbildarna börjar med att prata mycket med rekryterna. Officerarna vill veta om de verkligen har förberett både sig själva och sina familjer. Varje man och kvinna måste vara överens med sig själv.

– Det är mänskligt att förneka risker. Det här händer inte mig. Vi vill inte haussa upp riskerna. Nyckelordet är medvetenhet. Det här är inget ofarligt, säger Jan Bohman.
Lars-Göran Persson, personalchef för P7:s Afghanistan-styrka FS 20, har en grannlaga uppgift att sålla ut de mest lämpade av de 4 300 sökanden och sedan förbereda dem på uppdraget.
– Vi hoppas att de som sökt verkligen har insett allvaret. Det får inte heller vara så att soldaterna flyr från något på hemmaplan. Det gäller att få fram sådant innan de åker, säger han.
Under utbildningen i Stockholm, då rekryterna får träna under verklighetstrogna förhållanden med personal som har erfarenhet från Afghanistan, brukar det också komma fram ifall någon person inte klarar den psykiska pressen, uppger Peter Nilsson, ställföreträdande chef för FS 20.
– Mycket bygger på att manskapet har rätt bild av vad som väntar, säger han.

Nere i Afghanistan är det viktigt att soldater och officerare får regelbundna debriefingar när de har varit ute i fält, särskilt ifall det inträffat någon incident, fortsätter Peter Nilsson.
– Det är också så att halva styrkan kommer att ha gjort utlandstjänst tidigare. De har stor erfarenhet. Men det räcker inte helt. Det finns fortfarande en risk att folk kommer att må dåligt efteråt, säger han.