På nyligen avslutade

Göteborgs filmfestival hade dokumentärfilmen Eleganten från vidderna premiär. En film gjord av Stefan Berg och Andreas Brink och som handlar om den försupne rockrebellen och landsbygdshjälten Errol Norstedt – alias Eddie Meduza. Knappt tio år efter sin död verkar intresset för texter fyllda av sprit, misogyni och bilåkande även ha nått mer finkulturella sammanhang.
– Vi har ju alltid förstått att det funnits ett stort intresse för honom men det har ju främst funnits på landsbygden. Vi körde tre föreställningar på festivalen och alla var fullsatta, reaktionerna var fantastiska med mycket intresse ifrån media, säger Stefan Berg.

Annat var det förr. Eddie Meduza var ingen van gäst på kultur- och nöjessidor. Hans texter var rakt på och väldigt lite sades mellan raderna. Så lite att Sveriges Radio vägrade att spela hans låtar, de ansågs alltför för grova och osmakliga. I stället blev Eddie Meduza en landsbygdens artist; enligt Stefan Berg en symbol för "den lilla människan" – motståndare till förmynderi och välfärdsstatens sociala kontroll. Tillspetsat och lite elakt skulle man kunna säga att han sjöng om och uppskattades av dem som KD-ledaren Göran Hägglund sommaren 2009 benämnde som "verklighetens folk".

Filmen Eleganten från vidderna – titeln är tagen från en låt med samma namn – följer Errol Norstedts liv kronologiskt, från födseln i Göteborg 1948 till hans död i hjärtinfarkt 2002. Stefan Berg och Andreas Brink har förutom att använda sig av Errol Norstedt hemmavideokasseter även gjort intervjuer med anhöriga och kollegor.
Utvecklingen från Errol Norstedt till artisten Eddie Meduza inledde han på 1970-talet. Parallellt med att han skrev dansbandsmusik och sålde egentillverkat hårväxtmedel producerade han hemmakassetter. Det var nu han började hitta sin publik och lägga grunden till den storhetsperiod som pågick från slutet av 1970-talet och ett halvt decennium framåt. Efter Griståget-turnén 1990 började karriären att dala och återhämtade sig aldrig.

Som så ofta med personer med ett liknande levnadsöde har synen på honom förändrats efter hans död. I samband med radiodokumentären Mera brännvin från 2009 skrev Per Gudmundsson på Svenska Dagbladets ledarsida att Eddie Meduzas liv var en "fulländad definition av utanförskap" och att han var ett "offer för socialdemokratisk kulturpolitik". De trogna fansen är inne på samma spår och menar att han var långt före sin tid och därför behandlades som skit av musiketablissemanget och samhället. En bild som bekräftas av Stefan Berg
– Jag tror man kan säga att det tog 30 år för övriga samhället att hinna i kapp hans ironi, säger han.

Letar man i undertexterna i postuma hyllningar, analyser och dokumentärer framträder bilden av ett missförstått geni. Den typ av manligt konstnärsgeni – uppfylld av sin egen person, ovillig till kompromiss – som den här vintern har varit föremål för diskussion och ifrågasättande, bland annat i senaste numret av tidskriften Filter, där en lång artikel beskriver manligt beteende inom teatervärlden.

Man behöver visserligen inte ta i så att man spricker för att hitta skillnader mellan Eddie Meduza och skådespelareliten i fråga om till exempel kulturellt kapital. Men självförbrännande män som går sina egna vägar har alltid fascinerat och idealiserats. Oavsett om det är försupna rockartister i marginalen eller manliga stjärnskådespelare. Autonoma utposter som gör sitt bästa för att värja sig mot konformism och tristess. Personer som inte bara grymtar när skatten dras utan helst undviker att betala någon. För många av oss tjänar de möjligen som ett frihetligt ideal men som få skulle vilja byta med. Att välja att stå vid sidan om är ensamt och ensamhet av det här slaget kräver inte sällan att man bränner krutet tidigare än planerat. Och så lever myter vidare, oberoende av analyser och försök till nya bilder. Det enda vi förstår är att det alltid går åt mycket sprit.