I dag fyller den iranska republiken 31 år.
Något att jubla åt finns just inte, förutom den säkerhet som både iranier och utomstående känner över att diktaturen ska falla. Men vägen dit är lång och smärtsam.
Bilderna på den döende flickan Neda, som skickades ut på internet bara ögonblick efter hon slutit ögonen, gjorde konflikten verklig för en hel värld. Bilderna från demonstrationerna i dag kommer kanske fungera som samma tragiska informatikfunktion.
Kvar blir ett slags internationell magkatarr över hur många iranier med vitt skilda övertygelser men hatet mot diktaturen gemensamt som kommer att få offra livet på Irans gator i dag.
Kvar finns också den påträngande frågan om huruvida vi gjort tillräckligt.
Ahmadinejad beställer starkare uran, samtidigt som dissidenter avrättas för krig mot gud. Förnuftets röst har svårt att höras i bruset från desperata mullor.
Var går gränsen ? När upphör situationen i Iran att vara inrikespolitik? Vi är redan farligt nära: iranier arresteras för att ha medverkat i svenska medier. Iransvenskarnas agerande kan leda till att deras anhöriga slås ihjäl på gatorna. Detta är ett svenskt problem, ett allmänt problem, ett världsproblem.
Vilken roll bör till exempel EU ha och vilka åtgärder finns till buds? Sanktioner? Handelshinder? Skulle det få någon effekt?
Denna diskussion förs givetvis redan i korridorer runt om i världen. Vilket typ av agerande från den iranska diktaturen krävs för att EU och världssamfundet ska kunna agera?
Stora frågor. Men den här dagen handlar tyvärr i stället om hur många män, kvinnor och barn som kommer att falla offer för galenskapen.
Det är synd att det inte finns något svar på dessa frågor som gjort en blodig revolution onödig.