– Man brukar säga att det tar tre år för något nytt att etablera sig, och tre år är just vad som har gått sedan jag började.

Clogging är en nära släkting till linedance, en sorts ursprungsvariant som dansades i USA i slutet av 1800-talet, berättar Marie Nilsson.
– Man dansade till bluegrassmusik, och från början hade man träskor på sig, därav namnet. Nu har dansen moderniserats, och man använder i stället steppskor med dubbla järn.

Själv fick hon upp ögonen för clogging på Malmöfestivalen år 2002.
– Det var en dansk grupp som dansade, och jag blev helt tagen. De hade tre framträdanden samma dag, och jag såg allihop och tänkte att det där måste jag lära mig.

Då hade hon sysslat med linedance i sju år.
– Allt började 1995 med att min dotter fick en linedancekurs i present av mina föräldrar. Hon kom hem efter första kurstillfället och var eld och lågor och sa att mamma, detta måste du bara prova.

Och Marie Nilsson fastnade direkt.
– Efter två gånger bestämde jag mig för att inom ett år skulle jag ha ett eget linedanceställe.

Sagt och gjort. I oktober 1996 började hon arrangera linedance på Mattssons pub i Malmö, och blev samtidigt instruktör på nystartade Malmö Country Linedance.
– Det var som ett gift. Det var verkligen min grej.
Vilket, tror hon, i första hand berodde på musiken.
– Detta att man dansar till just den musik jag älskar, countrymusik. Det var det som fick mig att fastna.

Countrymusiken har följt henne ända sedan barndomen.
– Pappa spelade gitarr och sjöng, och mormor, som kom från Kanada, lyssnade aldrig till något annat än country på radion. Jag var 13 år när jag första gången hörde Dolly Parton, och hon blev min stora idol. Jag älskar fortfarande Dolly, men i dag uppskattar jag inte bara hennes texter utan även att hon är en stark affärskvinna som aldrig glömmer var hon kommer ifrån.

Country är dessutom mycket mer än bara själva musiken, påpekar Marie Nilsson.
– Det är en hel livsstil, the American lifestyle, med allt vad det innebär om familjesyn och barnuppfostran och allmänna värderingar. Och så är det ju mycket Gud, men just den biten har jag väl inte blandat in så mycket, haha.

När Marie Nilsson gått ut nian, och ett par år senare flyttat från uppväxtstaden Kristianstad till Malmö, hamnade hon inom vården. Där blev hon kvar tills Universitetssjukhuset Mas bestämde att alla vårdbiträden måste uppgraderas till undersköterskor.

– Jag gillade verkligen patientkontakten, och att ta hand om andra människor, men att stå och rota i sår är inget för mig, inte en chans.

Så hon slutade, och fick i stället jobb i en barnvagnsbutik vi Nobelvägen.
– Det var också ett väldigt bra jobb. Det var roligt att möta kunder som alla befann sig i ett så positivt stadium i livet. Allt var så förväntansfullt.
Marie Nilsson blev kvar tills företagets ägare år 2000 var tvungna att säga upp större delen av personalen.
– Jag trivdes ju, så visst var det synd. Men det finns en mening med allt.

Nu fick hon nämligen chansen att satsa helhjärtat på sin älskade linedance, först som heltidsanställd kursledare på Medborgarskolan och senare inom den ideella föreningen Q Dancers. Där hon alltså även, hösten 2006, introducerade clogging.
– Det var en stor och rolig utmaning. Jag är ensam i hela Sverige om att ge kurser i clogging.

Hon har just nu tolv linedancekurser i veckan, och bara två cloggingklasser, men snart lossnar det, tror hon. De där magiska tre åren har ju gått.
– Det stämmer verkligen! Du ringde ju! Och så har jag blivit kontaktad av SVT:s program Rampljuset, där jag och några till ska vara med och tävla snart.
Just tävlande är annars inget som lockar Marie Nilsson särskilt mycket, även om hon tävlat lite grand och bland annat kommit trea i svenska mästerskapen i advanced linedance.

– Nej, jag är i första hand pedagog. Jag tror inte riktigt att det låter sig kombineras med tävlande.

Att få clogga i tv är en viktig milstolpe, men Marie Nilsson har fler mål. Något av det roligaste hon vet är, och har hela tiden varit, att sätta upp shower.
– Jag skulle vilja ha en stabil proffsgrupp som enbart sysslade med cloggingshower. Och vi skulle ha en stor turnébuss som det stod "Q Dancers" på, haha.

Bli inte förvånad om just en sådan buss sveper förbi på landsvägen endera dagen. För när Marie Nilsson har bestämt sig, då har hon bestämt sig.
– Ja, sådan är jag. Jag viker mig aldrig en tum.