Hon skrev om sin cancerdrabbade familj

Boken har fått namnet Cancerkarusellen och handlar om det år som gick från det att hennes sambo Tor Olsson fick diagnosen cancer den 14 juni 2007 fram till det att han gick bort den 6 juni året efter. Då hade de gift sig tidigare på våren.
Hon har valt namnet för att på något sätt illustrera de tvära känslomässiga kast som familjen – han, hon och dottern Cornelia – upplevde under den tiden. Mellan hopp och förtvivlan, mellan harmoni och svartsyn.
– Ibland kändes det som om man var i fritt fall och inte visste var det skulle sluta.
– Men allt var inte bara nattsvart under det här året. Somliga stunder var helt underbara. Jag lärde känna honom på ett sätt som jag aldrig hade gjort annars.

Hon berättar att det började med att Tor fick ont i axeln i mars 2007. Han gick till vårdcentralen och först trodde man väl att det handlade om en muskelskada eller en förslitningsskada efter idrottande.

Men ganska snart började man misstänka att det kunde stå värre till och lasarettet i Lund fick ta över.
Den 14 juni kom alltså beskedet: Tor hade fått en aggressiv, elakartad tumör.
– Det berättade läkaren för oss på tio minuter.
Anna Lindvall Olsson säger att det är det enda hon skulle kunna klaga på när det gäller vården, det att de efter ett sådant besked hade att sätta sig i bilen och åka hem, i chocktillstånd.

– Vi kanske inte hade varit mottagliga, men det borde ha funnits någon man kunde sätta sig ner med och försöka ta in det som hänt.
– Annars har alla i vården varit fantastiska på alla sätt och vis.
Dagen efter började hon skriva på det som nu blivit en bok.
– Jag har alltid skrivit. Det är ett sätt att bearbeta sådant som hänt.
– Jag skrev de sista raderna den 7 juni 2008, dagen efter att han gått bort.
Sedan har hon bara gjort små ändringar och tillägg där det har behövts, för att förklara sammanhangen för utomstående.

När hon var mitt uppe i alltihop saknade hon någon som varit i samma situation, någon som kunde berätta om vilka känslor som kunde dyka upp. Det är mycket därför hon nu ger ut boken, för att dela med sig av och berätta om sina erfarenheter för andra.
Om att se sin starke man bli svag och hjälplös. Om hur man skiftar mellan att ömsom tolka allt på värsta tänkbara sätt, ömsom bara ta in allt som verkar positivt.
– Jag var nästan maniskt positiv.
Det har hon förstått nu efteråt, hur hon närmast desperat greppade efter alla halmstrån.
Och hon skriver om känslor man inte tycker om hos sig själv. Om att känna att man inte orkar med utan bara vill sticka ifrån alltihop. Om ilska:

– Jag skällde faktiskt ut honom för att han fått cancer.
Och hon skriver om hur hon under det här året kunde känna det som att hon kom i andra hand, blev en informationskanal om Tors tillstånd, att folk frågade henne hur han mådde, men inte hur hon hade det.
Hon tror att en del läsare kan komma att reagera negativt på att hon skriver om sådant:
– Men det här är min historia. Den går inte att ändra på; det var så jag kände, det var så jag gjorde.
Anna Lindvall Olsson berättar att det beror mycket på Tor själv att boken kommer ut:
– Han sade: Se nu till att göra något ordentligt av det du skriver.

Och så handlar det om att ge ett minne till dottern Cornelia.
– Hon skall känna att hon har en pappa – fast han lever inte.
Cornelia var nästan tre år gammal när Tor gick bort.
– Hon var med under hela resans gång, vid vartenda sjukhusbesök.
– Jag tror inte att man skyddar barn genom att hålla dem utanför. Jag tror ändå att det varit värre om hon inte varit med.

– Barn ser inte det vi tror att de ser. Hon såg sin pappa. Hon kan vara ganska vild av sig, men hon lärde sig att "om jag umgås med pappa, så är det lugnare aktiviteter som gäller".
Anna Lindvall Olsson har en fil kand i idrottsvetenskap och arbetar fyra dagar i veckan på ett gym i Höllviken.
Den femte arbetsdagen skriver hon. Hon har fortsatt skriva om vad som hänt efteråt, hur man tar sig vidare.
Hon lever numera i ett nytt förhållande.
– Tor sade till mig att gå vidare. Att se till att ha roligt.

Och blir det inkomster från boken är det just dit de skall gå, till upplevelser för henne och Cornelia.
Den 3 mars sker det officiella boksläppet med en träff på församlingshemmet i Höllviken.
Det är med blandade känslor hon ser fram emot det:
– Jag är ju stolt över att ha åstadkommit en bok. Men jag hade ju hellre sett att det var en annan historia.