Ann, 37, har gått på heroin i 17 år. Hennes man dog av en överdos för ett år sedan.
Efter år av hemlöshet och nätter i kulvertar, trappuppgångar och toaletter har hon fått hjälp. Metadon och ett stödboende ska bli språngbrädan till ett vanligt liv.

När hon var sexton år testade hon en spruta heroin och blev fast direkt.
– Hemlösa kvinnor är otroligt utsatta. Vi döms hårdare än männen. Det är äckligt att vara hemlös, tänk bara att ha mens och inte kunna tvätta sig. Utan droger klarar man inte att leva för dagen, säger Ann.

Hon besöker HSB:s nyöppnade härbärge på Bangatan. Det är värmestuga för Lunds många hemlösa och slitna människor den här kalla vintern.
Några har skapat sig ett eget utrymme bakom filtar som avskärmar sängarna.
– Jag känner de flesta som är här, och jag känner med dem. Folk flippar ibland, men det är inte av ondska. De är trasiga och sjuka. Alla bär på sin historia och vill bli behandlade med vanlig respekt, säger Ann

Kerstin, 53, har fått nya tänder och ser fräsch ut trots ett hårt liv som alkoholist och festpundare. Hennes sex barn bor i fosterhem.
– Det sjunde dog. Men Jag har kontakt med mina barn och älskar dem.

Kerstin är också drogfri sedan en tid och har ett eget krypin i ett stödboende.
– Pappa var alkis och tog hand om mig och mina syskon när mamma jobbade. Jag började supa i tonåren och på den vägen har det varit periodvis. Jag fick en etta på Klostergården, men blev utslängd. När jag vägrade släppa in alla besökare som jag brutit med. De ringde på hos grannarna och sa att jag var en hora och knarkare. LKF körde ut mig fast jag skötte mig. Så jag fick gå tillbaka till parkbänkar och toaletter, säger Kerstin.

Något direkt stöd tycker hon inte att socialen gav. Att göra fel som hemlös och missbrukare döms tiofalt hårdare jämfört med andra.

Båda har sålt Aluma och mötts av förakt.
– Män erbjuder övernattning mot sex. Jag har mött flera etablerade män i Lund som erbjudit en sängplats mot samlag. Det har jag aldrig gått med på. I sådana fall lämnar jag tillbaka pengarna och rycker åt mig Alumatidningen, säger Kerstin.

Det blir allt svårare att hitta platser att sova på i stan. Det gäller att vara listig. Soprum fungerar fortfarande ganska bra. Allt fler fastighetsägare har portkod och larm. Väktare skannar regelbundet av alla prång och dolda ytor. De vet var de ska leta och finns där en hemlös körs de bort direkt.

– Man blir väckt så förbaskat tidigt i soprummen. Då är det bara att dra, säger Ann och skrattar.
I flera månader sov hon i olika prång i sjukhusets kulvertar och toaletter.
– Det finns snälla vakter som ser mellan fingrarna. När vårdpersonalen bytt om på morgonen passade jag på att tvätta mig i deras toaletter.

Som hemlös lär man sig att bli osynlig. Det finns över 300 människor utan bostad i Lund. En fjärdedel är kvinnor.
– Som kvinna får man vara tuff och kämpa hårdare. Precis som överallt annars. Men tro inte att det finns någon solidaritet mellan de hemlösa därute. Alla är totalt fokuserade på att överleva dagen. Det är ett heltidsjobb att ständigt leta efter sovplats och det sliter på kroppen. Det finns inget värre än att vakna i en utkyld källargång. Lederna skriker av värk. Diakonicentralen är en räddningen på dagen. säger Kerstin.

Ann och Kerstin är glada för att kommunen öppnar ett härbärge för kvinnor. Det skulle öppnat i höstas, men har skjutits fram i väntan på att upphandlingen ska bli klar.

– Men det ligger nästan ute i Råby. Det är lite långt från stan. Och två kvinnor i samma hus är en katastrof. Det brukar bli väldigt fel med avundsjuka och rivalitet. Kvinnor är inte funtade på samma sätt som män. Vi vill ha trygghet med en man och håller oss till det. Sätt samman ett gäng sjuka och hemlösa kvinnor och det blir bråk. Kvinnor är individualister, säger Kerstin.

Hon har bott på olika behandlingshem för kvinnor, så hon vet, anser hon.