Under hela mitt liv har jag bott delar av året i Dörröd, men det var först för ett par år sedan som jag flyttade dit "på riktigt".
Jag hade under många år klättrat på den berömda karriärstegen men fick möjlighet att dra mig tillbaka som tidig pensionär.
Jag kunde inte ha ett bättre liv än jag har nu. Men på många sätt är jag fortfarande en stadsbo i mitt sätt att tänka och vara.
Den gångna – och i högsta grad fortfarande pågående – vintern har därför varit en utmaning.
Jag har aldrig upplevt en rejäl vinter på landet, med allt vad det kan innebära.

I Dörröd har det fallit sammanlagt 185 centimeter snö.
Jag föreställer mig att en sådan nederbördsmängd kunde få vilken serviceinrättning som helst att fallera.
I synnerhet när samhällstjänsterna ska utföras mitt ute på landet.
Men jag har blivit glatt överraskad och imponerad över vilka fantastiska bedrifter professionella personer kan utföra.

Låt mig börja med den första hjälten att uppmärksamma: Tidningsbäraren.
Han eller hon har endast missat utdelningen tre gånger under den här vintern och då har det varit rejäla snöoväder.
Tidningsbäraren kommer annars till och med före plogbilen.
Att dela ut tidningarna trots rikliga mängder nysnö är helt otroligt.
När tidningen inte har varit möjlig att lämna i postlådan har den kunnat hämtas upp på ett utlämningsställe i Veberöd.
Förhoppningsvis får vi ett sådant ställe i Dörröd nästa vinter.
Någon gång har jag tänkt tanken att stiga upp tidigare bara för att se vem denna person är, som klarat att dela ut tidningen så klanderfritt.

Nästa hjälte är postmannen. Han har inte missat att dela ut posten en enda gång.
En tredje hjälte – eller hjältar – är chauffören som kör skolbussen.
Det hade ju egentligen varit mer än acceptabelt om barnen släpptes uppe på stora vägen.
Men i stället kör chauffören runt på småvägarna för att barnen tryggt ska kunna hoppa av så nära sina hem som möjligt.
Det är hedervärt. Inte minst med tanke på det väglag som varit.

Slutligen vill jag berömma ytterligare en förnämlig samhällsservice som når ända ut i ödemarken – nämligen bokbussen.
När den varannan vecka stannar utanför dagiset Glada ankan så står det minst tio barn och väntar.
Och så jag förstås.
Bibliotekarierna är alltid på gott humör och har från en gång till annan bytt ut stora delar av litteratursortimentet.
De hade inte behövt göra det, men gör det ändå.
Vi ska vara tacksamma för att det finns personer som dessa; som utför sitt arbete på allra bästa sätt.
Det gör att jag, som tidigare stadsbo, känner mig helt trygg med mitt beslut att leva på landet.