Det blev dessutom tre raka SM-guld.
Nummer ett säkrades tack vare de fyra matcher som följde efter 2-2 mot HIF, i kamp just mot HIF.
MFF vann med 6-0 mot Landskrona Bois, 12-0 över Jönköping Södra, 5-1 mot Gais och i sista omgången med 4-0 över Elfsborg. 27-1 på fyra matcher gjorde att HIF och MFF visserligen hamnade på samma poäng, men att MFF hade det överlägset bästa målskillnaden.

Om guld nummer ett i sviten var resultatet av en sällsynt stark spurt var guld nummer två det överlägsna.
Säsongen 1949-50 vann MFF 20 av 22 matccher, de övriga slutade oavgjort och serietvåan Jönköping Södra var 15 poäng bakom i sluttabellen. Om man som nu fått tre istället för två poäng för seger hade avståndet varit 23 poäng. Jönköping fick för övrigt stryk med 4-2 och 4-1 i de inbördes mötena

Nästa guld

var snudd på lika överlägset. MFF förlorade bara en match, i den sista omgången då AIK bröt sviten genom att vinna med 1-0 på Råsunda.
Därmed spelade Malmö FF hem serien med nio poängs marginal före Råå IF, som åtminstone i Malmö fick namnet MFF B eftersom man byggt upp sin styrka med gamla MFF-are.
Att sviten fick ett stopp var inte så konstigt.
AIK stred för livet för att rädda kontraktet. MFF spelade sin tolfte match på 36 dagar och hade för länge sedan säkrat guldet.

Ändå anklagades Malmö FF-spelarna i vissa kretsar för att ha lagt sig för att rädda AIK kvar i allsvenskan. Något man bland annat byggde på att AIK och MFF sedan länge haft ett mycket gott förhållande.
MFF-hövdingen Eric Persson tände på alla cylindrar och alla i klubben blev rejält förbannade på att någon ens kunde tänka tanken att det skulle vara viktigare att hjälpa AIK än att fira 50 raka utan förlust.
Dessutom räckte inte vinsten för AIK. Laget åkte ur, med ett måls sämre målskillnad än Elfsborg, som förlorade med 0-2 mot Örebro.

Med tanke på förutsättningarna

var det snarare ett under att det dröjde ända till avslutningsomgången innan Malmö FF förlorade. Om guld nummer ett var resultatet av en stark spurt och nummer två det överlägsna var nummer tre det bragd-betonade.
Det var ett allt mer brandskattat MFF som hela tiden förlängde sviten. Sent våren 1950 lämnade Hans Malmström för Helsingborgs IF samt Kjell Hjertsson, Valle Ek och Gustaf Nilsson för Råå IF. Till den lilla, men hårt satsande, uppstickarföreningen från fiskeläget gick även tränaren Kalman Konrad.
Än värre var dock att innan höstsäsongen startade hann Kjell Rosén och Stellan Nilsson skriva på för Torino respektive Genua i Italien.

Men MFF fyllde envist på med egna spelare från reservleden och fortsatte att vara oslagbart.
Till slut gick det dock inte. Efter vårssäongens och svitens slut försvann Calle Palmér och Ramon Filippini till Italien och 1951-52 fick Malmö FF därför nöja sig med att ta silver, tre poäng bakom IFK Norrköping.
Att bra lag kan bli ”sönderköpta” är alltså ingen ny företeelse.

I sviten på 49 raka

matcher ingår även en annan egentligen lika vass svit. Efter match ett, 2-2 mot Helsingborgs IF, vann MFF 23 raka matcher.
Även här blev det stopp mot AIK, 3-3 borta den 14 maj 1950.
Under alla åren matchades många av Malmö FF:s stjärnor flitigt i landslaget med många och långa resor, något som slet hårt eftersom alla hade vanliga, ofta tunga, jobb att gå till.

Malmö FF spelade dessutom regelbundet mot internationellt motstånd, bland annat åkte man på en lång tripp till Brasilien. Det härdade och utvecklade visserligen spelarna. Men det slet också och att man så länge klarade sig utan förlust var ett mått på hur starkt laget faktiskt var.