– Sätter man sig i en bekväm stol blir man inte gammal.

Han bor i Löberöd sedan 1973; mellan 1970 och 1995 var han socialchef i Hörby. Vägen till den posten var krokig. Sina första åtta år tillbringade han hos en fosterfamilj i Alestad och Brantevik.
– Min mor fick mig utom äktenskapet, förklarar han. Min far ville inte betala, så hon fick klara sig själv.

På 30-talet var det svårt för en ensamstående mor att ta sig fram. Lösningen blev alltså en fosterfamilj. Han säger att han trivdes mycket bra hos Maria och Axel, som fosterföräldrarna hette.

Trivdes bra gjorde han också hos sina morföräldrar i trakten av Bjärsjölagård, dit han fick flytta när han var 8 år.
– De hade tio egna barn och min mor var den äldsta. De fem yngsta var flickor och mina mostrar tyckte: kan vi inte ha honom?

Så fick det alltså bli. Nu hade modern också fått arbete i Malmö. När han kommit lite upp i tonåren började Nils Nilsson köra mjölkaskjuts till Araskoga mejeri. Men han drömde om att bli lärare.
– Jag ville studera, men det fanns ju ingen möjlighet att jag skulle få göra det när mormor och morfar hade tio egna barn som inte hade fått.

Han lyckades dock hitta en väg; han sökte stipendier och med hjälp av dem kunde han gå två år på Östra Grevie folkhögskola.
– Morfar blev inte glad. Han behövde en dräng.

Han hade en skolkamrat från Tyskland. Varje middagsrast hade de ömsesidig privatlektion.
– Jag lärde honom svenska och han lärde mig tyska.
Rektorn frågade Nils Nilsson om han kunde tänka sig att vara utbyteselev i Tyskland, och det ledde till att han tillbringade ett vinterhalvår i Rendsburg söder om Kielkanalen.

– Rendsburg var inte farligt skadad av kriget. Men jag var nere i Hamburg; Herregud, vad där såg ut!

Han berättar att det var kvinnor som röjde och rensade upp i de bombade kvarteren; efter kriget rådde brist på män. Och de som fanns var eftertraktade.
Så var det dags att söka in på folkskollärarseminariet.
– Men jag hade tydligen inte varit tillräckligt flitig, inte gett akt på detaljer.
Han arbetade som maskinsnickare i Malmö ett år innan han började på folkhögskola igen, nu i Norrköping, där han läste förberedande samhällsvetenskaplig linje.

Efter det följde anställning på Malmö Sparbank, där han hade som uppgift att få ungdomar att börja spara.

Nu hade han gift sig. Han hade arbetat på ett internationellt barnläger i Danmark.
– Som mest hade vi elva nationaliteter där samtidigt.
Som volontär där arbetade också Kamma. De bosatte sig först i Malmö.

Genom en kontakt kom han in på nykterhetsvård, tillbringade ett halvår på länsnykterhetsnämnden i Mariestad. Därefter blev han nykterhetsvårdsassistent i Karlshamn.
– Jag arbetade där i tre och ett halvt år. Jag trivdes bra, men min fru gjorde det inte alls.

Så det blev Skåne igen, med jobb som assistent på Löberöds kommunkontor. Han var också en tid i Klågerup och Harrie. Arbetsuppgifterna krävde ny kompetens i ekonomi och redovisning, som han skaffade genom distanskurser.

Han arbetade med ekonomi på olika avdelningar i Eslövs kommun, innan han 1970 blev socialchef i Hörby, även om titeln var en annan då.
Socialkontoret var något annat då. Han var i princip själv.
– Kommunerna hade inget folk på 70-talet. Jag skulle sköta administration, planering, handläggning av ärenden, ansvara för förslag till nämnden.

Under sitt kvartssekel på jobbet fick han uppleva hur kommunens sociala arbete blev ett helt annat, hur personalstyrkan växte. 1973 flyttade han och hustrun in i den villa de byggde i Löberöd där han fortfarande bor, sedan hon dog 1990 bor han där ensam.

Han arbetade i länge åt Hörby kommun, men har hela tiden bott i Eslövs kommun. Där, liksom i landstinget, har han varit kommunpolitiker för socialdemokraterna. Partivalet tycker han var enkelt:
– Jag tyckte hela tiden att det var orättvist mot dem som inte hade något. Nu får man sin brödföda ändå; den gången fick man kämpa för den.

Nils Nilsson tillhör de tidiga skidturisterna; redan på 50-talet brukade han bege sig upp till Jämtland för att åka skidor. Och han har fortsatt att resa flitigt.
– Jag har besökt samtliga världsdelar och jag har varit och dansat i Sibirien.

Då handlade det om folkdans, något som han hållit på med sedan han var 20 år. Han håller fortfarande på, är med i folkdansgillen i både Eslöv och Tomelilla.
Huruvida det blir dans på födelsedagskalaset vet vi inte; han har i alla fall hyrt hantverksgården i Löberöd på födelsedagen.