Sedan en månad tillbaka pågår en diskussion i tidningarna om Skånska Dagbladets intervju med Malmös kommunalråd Ilmar Reepalu, om Mellanösternfrågan och antisemitismen i Malmö.
Den diskussionen tänker jag inte lägga mig i. Skälet är att jag till vardags arbetar åt Ilmar Reepalu. Detta hindrar mig dock inte från att uttrycka min djupa oro över att intoleransen och antisemitismen växer, i Sverige och i Europa.
Och det hindrar mig inte heller från att ha synpunkter på hur högerextrema rörelser nu använder antisemitismbegreppet för sina egna syften.

Antisemitismen är inte bara en högerextrem företeelse. Det finns andra rörelser som är antisemitiska och det finns individer som oberoende av ideologi har antisemitiska åsikter. Men det går inte att ta ställning emot antisemitismen om man samtidigt omfattar en rasistisk ideologi. Tolerans, demokrati och mänskliga rättigheter kan inte tillämpas selektivt på vissa individer eller grupper men inte andra.

Jag blir bokstavligt talat spyfärdig när Sverigedemokraterna nu kräver åtgärder mot den växande antisemitismen och samtidigt formulerar hätska angrepp mot muslimer. Det finns givetvis en strategi bakom det här och den är infernalisk: Sverigedemokraterna har som syfte att göra det lite svårare att ta avstånd från dem och lite lättare att godta deras islamofobi.
Författaren och litteraturkritikern Stefan Jonssons essäbok "De Andra" från 1993 är fortfarande den bästa handboken för den som vill söka kunskap om och bekämpa den europeiska rasismen.
Jonsson uppehåller sig vid hur ideologi skapas i ett samhälle. Han beskriver hur den som berättar någonting om världen delar in den på ett visst sätt, och hur den som lyssnar åtminstone provisoriskt måste acceptera denna indelning.

Vi tenderar att tänka i termer av motsättningar och om andra människor har värderingar som stämmer med våra egna, ser vi dem vanligen som goda. Allt det här förstår Sverigedemokraterna. Det är därför de under det senaste året har försökt ikläda sig rollen av antisemitismens fiender, parallellt med att de i högsta grad medverkat till att starta och underhålla en svällande lavin av islamofob hatpropaganda.

Men varför sker ingen motoffensiv? I en situation där varje intellektuell, varje debattör, varje författare, varje ledarredaktör och varje kulturskribent borde stå upp och ryta ifrån, där det gemensamma credot borde vara filosofen och författaren Lars Gustafssons "vi ger oss inte, vi börjar om igen", ligger idag en våt filt av icke-debatt över Sverige; tung, tyst och feg.
Är orsaken de anonyma personangrepp och obscena vidrigheter som fyller mailboxen varje gång man som politiker eller journalist diskuterar invandringsfrågor? Om diskussionen gäller muslimer eller antisemitism blir reaktionerna alltid fler och alltid hätskare.
Visst är detta obehagligt. Men är det skäl nog att huka? Blir inte priset långt högre om intoleransen får fäste? Sverige är – just nu – ett ynkligt land. Förmår vi börja om igen?

@Byli.8.init:Julia Janiec, vice ordförande i Arbetarrörelsens tankesmedja.