Debutroman som (griper tag och) släpar en i smutsen

Som ett sår, ett

blödande, smärtande sår, är Eli Levéns debutroman, Du är rötterna som sover vid mina fötter och håller jorden på plats.
Eli Levén berättar om Sebastian, nitton år och om hans mardrömslika tillvaro i Stockholms mer obskyra gayvärld. Redan i inledningen vrider sig magen i olust. Jag förs obevekligt in i en värld jag aldrig sett, aldrig hört talas om och framför allt, som jag i min vildaste fantasi aldrig kunde tänka mig fanns. Levén skildrar en värld både inom och utom Sebastian som jag inte förstår. Men jag känner den, i hela själen känns den och det är plågsamt.

Sebastian är inte bara Sebastian. Inom sig bär han på Ellie och hon växer sig starkare för var dag som går. Henne vet ingen annan om. Hon är stark där Sebastian är svag. Hon är inte, som han, alltid på väg till helvetet i raketfart. Hon letar inte efter kärlek på de kargaste av platser. Hon vet vad hon vill och låter sig inte behandlas så som Sebastian gör. Han som låter sig kroppsligen och själsligen invaderas av medelålders, feta män på NKs toalett, som likt en hund slickar den som sparkar på honom. Han som älskar Andreas med en underdånig, självutplånande kärlek som gränsar till vansinne. Tillsammans med Andreas flyter han runt i Stockholms grumligaste vattenhål, i tajta klänningar, hög på droger och på sin kärlek till Andreas, men med ett svart hål av saknad och självförakt i sig. Detta hål kräver sitt, kräver föda i form av ytterligare förnedring, smärta, och så Ellie då som försöker ta sig ut.

Eli Levén skriver sig rakt in i själen med sitt poetiska, nästan drömlika språk fullt av bilder, otäcka bilder. För mitt i allt det poetiskt associationsrika är språket skärande realistiskt. Mina tankar går till Zolas debutroman, Thérèse Raquin med sina minutiöst skildrade bårhusbilder. Här finns samma vägran att väja för det kroppsliga. Det är blod, spyor, snor, ja kroppsvätskor av alla de slag. Det är ett undersökande av det ytterst mänskliga. Det som vi aldrig riktigt vill se.

Men Eli Levén gräver i en, tvingar en att se, försöka förstå. Man kan inte värja sig. Det enda vore att lägga ifrån sig boken för alltid. Men det vill jag inte heller, för det finns ett inre driv i berättelsen, en spänning som tvingar en framåt. Jag vill absolut veta hur det ska gå, vill så gärna att det ska gå bra, att Sebastian ska ordna upp sitt liv och släppa ut Ellie i full frihet.