Detta är en utskriftsvänlig version av artikeln.
Arbetskraftsbrist eller arbetslöshetskris?
Utvecklingen i samhället går så snabbt att vare sig politiker eller andra makthavare riktigt hinner med. Problemet ligger ofta i att vi tittar i backspegeln när vi försöker ta reda på vad som skall hända i framtiden.
Att lära av det förflutna kan vara bra, men ännu viktigare är att titta framåt, särskilt när man far in på helt nya vägar. Jag har länge hävdat att talet om arbetskraftsbrist är en myt som missar de stora strukturella förändringar som skett i samhället på senare år och som ökar arbetskraftsutbudet. Massarbetslöshetens spöke kommer att vila över vårt land i årtionden framöver.
I helgen noterade jag i en text hur de kraftigt minskade sjuktalen gör att det i dag är ungefär 180.000 färre sjuka än för åtta år sedan, något som givetvis slår hårt mot arbetsmarknaden eftersom behovet av vikarier och anställda i personalpooler minskar.
På onsdagen kom ytterligare en uppgift som stärker min tes om att arbetskraftsbrist är en myt. På fem år har antalet statligt anställda som väljer att jobba kvar ökat med 300 procent. Troligen ligger bakom detta rädslan över att pensionen blir för låg, men även det ständigt upprepade budskapet att vi bör arbeta längre. Jag tror att vi är på väg att manövrera oss fram mot närmast en katastrofsituation på arbetsmarknaden när vi blundar för eller inte vill se de stora strukturella förändringar som sker på arbetsmarknaden just nu. Vad våra styrande borde göra mycket snabbt är att analysera de färskaste trenderna på arbetsmarknaden och se vilka slutsatser det bör leda till.