Mina förväntningar på Tim Burtons version av Alice i Underlandet var väl i sanningens namn nyktra snarare än enorma, och kanske är det just därför jag trots allt faller för den. För när allt kommer omkring har denne visionär återigen skapat ett utflippat udda verk fyllt av färgglatt bildfyrverkeri som förför och etsar sig fast i minnet utan att någonsin vara i närheten av att överträffa sina största stunder.

I Burtons version har Alice blivit en viljestark nittonåring som riskerar att bli bortgift med en osedvanligt trist torrboll. I det läget flyr hon fältet och ramlar ner i ett till synes bottenlöst hål som slutar i Underlandet. Där träffar hon idel välbekanta figurer som kaninen med klockan, katten Chechire, blodhunden Bayard och naturligtvis den galne hattmakaren.

Alice hamnar också mitt i kampen mellan den onda röda drottningen och hennes syster, den väna och snälla vita drottningen, och detta är också något Burton och manusförfattaren Linda Woolverton valt att lägga stor vikt på. Detta har resulterat i en både mer äventyrsbetonad och frejdigare film än förväntat. På gott och ont, får man väl säga. Inte för att jag vill beteckna filmen som direkt ytlig, men den som letar efter Burtonmörker á la låt säga Edward Scissorhands eller Corpse Bride lär bli besviken. Vi talar snarare åtminstone delvis om en ganska nära kusin till Kalle och chokladfabriken här, något inte minst Johnny Depp själv verkar ha tagit fasta på i sin hattmakarroll.

Det går alltså inte att komma ifrån att Burton i rätt hög utsträckning kör på i gamla invanda spår, man kan inte direkt påstå att han uppdaterar sig själv. Ändå måste jag säga att Alice i Underlandet med viss möda klarar att hasa sig upp till ovanstående höga betyg. För visst är det här en riktigt läcker och fantasieggande skapelse. Fast lite mer mörker på helheten, en nedtoning av actioninslagen och aningen fler dimensioner i karaktärstecknandet hade förstås inte skadat. Det ska villigt medges.