Mångbottnat drama om utanförskap och makt

Vi befinner oss i Stockholm, året är 1792 och i en annan del av staden ligger Gustav III och dör (mycket långsamt) efter det ödesdigra skottet på maskeradbalen.
Prinsessan är kung Gustavs syster och Badin en man född i Västindien. Som fyraåring gavs han som gåva till Gustavs mor, drottning Lovisa Ulrika. Han växte upp vid hovet men har som vuxen ingen egentlig roll i ett samhälle där en människa med mörk hudfärg är det samma som mindre värd.

Skottet mot Gustav III, hans utdragna döende, jaktens på hans mördare och intrigerna som skapades av makthungriga släktingar och andra runt hans dödsbädd är händelser v känner väl igen från historieböckerna.
Porslinsnegrer använder sig av det men tar sedan hjälp av sina fem rollfigurer – Kungen, Prinsessan, Badin, Hertigen (kungens bror) och Armfelt (kungens förtrogna)- och vrider och vänder på det vi tar för givet och får oss att fundera över vem som egentligen skriver vår historia och hur det skulle se ut om de som står utanför, de som är maktlösa fått berätta sin historia.
Pjäsens fem rollfigurer har nämligen det gemensamt att de inte riktigt hör till eller passar in. Badin och Prinsessan på det mest självklara sättet – han genom sin hudfärg och sitt ursprung och hon genom att hon är kvinna i en värld där män bestämmer och kvinnor är dekoration. Men även hertigen är utanför i sin roll som brodern som inte blir kung och kungen genom att han attraheras av män och Armfelt för att hans inflytande är helt beroende av kungens godtycke.
Vad utanförskap och maktlöshet gör med oss människor och vad vi är beredda att göra för att får höra till är ytterligare en aspekt av denna verkligt mångbottnade pjäs.

Porslinsnegrer får också mig som åskådare att andäktigt reflektera över teaterns magi. Med hjälp av några draperier, en upphöjd fyrkant i mitten på scenen, peruker och diverse andra kläder lyckas de fem skådespelarna skapa en verklighet på scen som vi i publiken fullständigt sugs in i, som förtrollar oss och engagerar oss.
Alla skådespelarna är fullständigt lysande i sina roller och det faktum att de stundtals kliver ur rollerna och berättar om sig själva och sina tankar och reaktioner i tredje person gör oss i publiken än mer delaktiga – här blir skådespelarna nämligen också betraktare precis som vi.

Porslinsnegrer är en pjäs som handfast utspelas i 1700-talet och som skickligt speglar intrigspelet i maktens centrum men samtidigt fungerar den lika bra som en reflektion över vår egen tid och vår tids fördomar. Vem hör inte till i vårt samhälle? Vem är utan makt och inflytande. Är det fortfarande Badin och Prinsessan? Och vem kommer att skriva vår historia?