Något som kanske skulle kunna kallas vårsol leker över snön på fältet utanför det stora panoramafönstret i familjen Röstins vardagsrum. Utsikten är anslående. Här, i den lilla byn Hedenborg mellan Tågarp och Billeberga, har Simon Röstin bott i hela sitt liv. Bott och trivts.
– Ja, här är lugnt och fridfullt, med en härlig atmosfär och nära till naturen. Visst kan det kännas lite isolerat ibland, speciellt när det är massor av snö, men fördelarna väger definitivt upp nackdelarna.

Sedan ungefär en månad tillbaka är Simon Röstin kyrkvärd i Billeberga-Sireköpinge församling.
– Jag fick frågan av vår kyrkoherde, Lars Stenman, och först blev jag väl lite chockad. Men så funderade jag på saken, och kom fram till att det skulle ge mig anledning att komma till kyrkan lite oftare, och jag skulle känna mig lite närmare farfar igen.

Farfar hette Tuve Röstin, och var kyrkoherde i Billeberga fram till 1999. När Simon Röstin var liten följde han ofta med sin farfar till kyrkan, något han minns med stor värme.
– Ja, det var fint. Det kändes självklart. Min farfars far var också präst, och min farbror, och pappa är ordförande i kyrkorådet, så kyrkan har alltid varit nära på något vis.

Han är noga med att betona att hans relation till kristendomen är högst personlig.
– Jag brukar kalla mig kristen, men jag har min egen syn på saker och ting. Jag tror att det finns något som ser efter oss, och att allt som sker sker av en anledning. Men jag tror inte att alla delar av Bibeln är sanna. Man måste vara lite källkritisk. Mycket är nog förskönat, och mycket har man helt enkelt hittat på.

Men, menar Simon Röstin, det spelar inte så stor roll. Sin tro är något man finner inom sig, och inte i en bok. Samma attityd präglar även hans syn på själva kyrkobyggnaden.
– En del av mig tycker egentligen inte att man behöver gå i kyrkan. Man kan finna harmoni var som helst. Samtidigt tycker jag väldigt mycket om att vara i kyrkor. De är ett slags fristad. Där är lugnt och tyst, och man kan sitta där och suga åt sig all energi som finns där.

Simon Röstin går andra året på det naturhumanistiska programmet vid Johannes Hedberggymnasiet i Helsingborg, och trivs bra i skolan. Äntligen, kan man kanske tillägga. För i början var skolgången en ren plåga.
– Jag blev väldigt utfryst och mobbad på låg- och mellanstadiet. Varför vet jag egentligen inte. Jag hade ju inte gjort dem något.

Hans blick är stadig när han talar om de svåra åren.
– Jag har lämnat det där bakom mig. När jag tänker tillbaka på det nu blir jag mest arg.

Och hans råd till den som utsätts för mobbning är enkelt.
– Skit i dem som gör dig illa. De är inte värda att du går omkring och grämer dig över dem. Men om det går så långt så att du känner att du verkligen inte vill gå till skolan, byt skola.

Själv bytte han efter sexan, till fristående Peter Svenskolan i Helsingborg (uppkallad efter sina båda rektorer Peter Björk och Sven Ingvar Nyberg), och plötsligt förändrades allt.
– Det gav mig en nystart. Jag blev äntligen sedd för den jag är. Mina år på PeterSven blev de hittills bästa i mitt liv.

Ett annat tips till den som blir mobbad i skolan är att hitta givande fritidsintressen. För Simon Röstins del var det sången och simningen som höll honom uppe.
– Ja, de byggde upp mitt självförtroende lite grand, och gav mig en bekräftelse på att jag faktiskt inte var sådär dålig som de sa till mig i skolan.

Simningen fick han lägga på hyllan i samband med att han drabbades av astma, men sången har följt honom genom livet. Han uppträder gärna på skolavslutningar, och hoppas att den så kallade BUS-präst (en komminister med särskilt ansvar för barn och unga) och den ungdomsmusiker snart ska anställas i församlingen tillsammans kommer att bidra till en stärkt musikprofil.
– Tanken är att vi bland annat ska få i gång någon form av ensemblespel.
Exakt vad han ska göra i framtiden vet han inte. Någon form av teknisk utbildning blir det troligen.

Men inte direkt efter gymnasiet?
– Nej, jag tänkte ta en paus på något år och utbilda mig till bartender.
Bartender?
– Ja, jag vet faktiskt inte riktigt hur jag kom in på det spåret. Jag blandade drinkar på pappas 40-årsfest, och tyckte att det var roligt att skapa nya kreationer, blanda och mixa och leka med färger. Jag tänker mig att det kan vara en bra kompetens att ha sedan, när jag läser på högskolan, så att jag kan jobba lite vid sidan av.

Sitt påbrå till trots är han tämligen säker på att präst, det blir han aldrig.
– Nej. Kyrkan finns där som en grund för mig. Den är min trygghet, men jag går min egen väg.