Komplex kärlek som behövs

Jag har sett premiären av regissören Ronny Danielsson, dramatikern Klas Abrahamsson och koreografen Roger Lybecks föreställning All we need is love och förstår precis varför föreställningen bytt Beatles "you" mot ett eget "we".
Så enkelt (och lättrallat) borde det nämligen vara, att vi alla bara kunde acceptera att alla av oss, oavsett kön, etnicitet och sexuell läggning, behöver kärlek. Så enkelt är det naturligtvis inte. Allra minst när den kärlek man längtar efter inte inte följer traditionella mönster.

All we need is love är en föreställning baserad ett antal Malmökillars berättelse om sin kärlek till andra killar. Vi möter fotbollsstjärnan som är på väg att öppet berätta om sin homosexualitet, tonårskillen som precis upptäckt att han gillar killar och killen från Irak som tror att homosexualiteten ska bli lättare att hantera i Sverige och många andra.

Dessa utlämnande och ärliga berättelser förmedlade av sex lika utlämnande skådespelare är den här föreställningens kärna och nerv. Samtidigt är "All we need is love" inte alls en tung och allvarlig talpjäs utan en medryckande, färgsprakande, vacker, erotisk och stundtals provocerande show.

Berättelserna varvas med häftiga och utmanande dans- och sångnummret där dragartister sjunger schlager och mikrofonjuckar i bästa Lena Ph-stil och där två nakna skådespelare framför en vacker och erotisk dans med en plexiglasskiva från en duschkabin mellan sig .
Till det kommer fotbollsträning i högt tempo och regelbundna avbrott för ett snack grabbar emellan om allt från vem som har legat med en tjej någon gång till om det egentligen inte är så att alla män innerst inne är bögar.

Scenografin är enkel men symbolladdad. Här finns ett antal metallskåp à la omklädningsrum, en duschkabin och så en toalettstol. Skåpen används i bästa farsstil för att gå in och ut genom men fungerar också som symbol för att "komma ut ur garderoben". Duschkabinen blir lika mycket en plats för ångande sex som platsen för en brutal misshandel. Och toaletten fungerar både som förvaringsplats för en av dragartisternas platåskor som en symbol för platsen för ett tillfällig, sexuellt möte.

All we need is love är en föreställning med många och varierade ingredienser men den hålls stadigt samman av de sex manliga skådespelarna som var och en får stort utrymme såväl för sina show-talanger som för sin förmåga att förvalta sina rollfigurers berättelser.
Kenneth Milldoff är rörande och övertygande som den elegante fyrtiotalisten som i sina minnesbilder tar oss med till London och Köpenhamns hemliga klubbliv på 60- och 70-talen. Starkt förmedlar han också den sorg som hans rollfigur känner över att han aldrig lyckades skaffa några barn.
Barn har däremot Magnus Schmitz rollfigur som lever ett lyckligt familjeliv tillsammans med äkta mannen Hasse och två barn. Trots öppenheten beskriver han målande hur varje ny situation - mulle, föräldramöten - är en prövning. Kommer ut gör man inte en gång utan gång på gång konstaterar han uppgivet.
Mest gripen blir jag nog ändå av Mårten Svedbergs tolkning av den sårbara tonårskillen som försöker stå emot sina känslor eftersom hans familj vägrar acceptera att han är homosexuell.

Starkast men också svårast att hantera moraliskt och känslomässigt är Göran Dyrssens rollfigur. Sittande i en stol, ensam mitt på scen blir han den medelålders revisorn som lever lycklig med fru och två tonårsbarn men som ändå plötsligt drabbas av en stormande förälskelse i en 18-årig kille med gitarrfodral på ryggen.

Det är en smärtsam berättelse om förnekelse, och kärlek som samtidigt känns stötande eftersom revisorns egna barn är i ungefär samma ålder som killen han förälskar sig i.

Kärlekens komplexitet skildras så rakt in i hjärtat bra och i en fullständigt oemotståndlig blandning i All we need is love.
På scen finns hela kärleksspektrat från nyfikenhet, ömhet, passion och vardagslycka till smärta, ångest, ensamhet och förtvivlan mot en fond av samhällets fördomar och förakt.
Och trots att det är så bra är det också deprimerande att sitta i en teatersalong 2010 och konstatera att det här är en pjäs som verkligen behövs. Vi inbillar oss ofta att vi lever i ett öppet och tolerant samhälle men pjäsens verklighet tar oss med någon helt annanstans.