Vill man ha svar på någon av livets stora frågor, eller kanske något djupsinnigt att grunna på under den närmaste veckan, då ska man inte gå och se Hotelliggaren på Kristianstads Teater. Tycker man däremot att ett riktigt gott skratt ungefär en gång i minuten under ett par timmars tid skulle kännas vederkvickande i väntan på våren, då är det bara att packa sig iväg.

Inga djupsinnigheter alltså, om nu någon trodde det. Förresten har Ray Cooney aldrig bjudit på sådana. Varken i Kuta och kör, Panik på kliniken eller Hotelliggaren, eller som den senare pjäsen heter i original, Two Into One. Därmed inte sagt att handlingen är okomplicerad, snarare tvärtom. Krångligare kan det helt enkelt inte bli. En vänsterprasslande engelsk minister stämmer träff med sin älskarinna på ett hotell i London. Och naturligtvis far han dit i sällskap med sin hustru. Ministerns manlige sekreterare får uppdraget att ordna det praktiska, men allt som kan gå fel gör naturligtvis så också. Snart vidtar alltså paniken och det obligatoriska springet i dörrar. Och alla på scenen, och även somliga i publiken, står med jämna mellanrum på gränsen till komplett sammanbrott. Dock av olika anledningar.

Trots att det mesta är förutsägbart, till och med för den som aldrig har sett någon av Cooneys farser tidigare, så blir det alldeles förfärligt roligt mellan varven. Det skulle det inte nödvändigtvis ha blivit utan Sven Melanders, alltså även översättarens, ytterst noggranna regi. Han har tagit tillvara alla små detaljer i manuset, låtit dem få just den vikt de är värda, utan att för den skull för ett ögonblick dra ner på tempot. Det handlar alltså om perfektion i ordets mest positiva bemärkelse och - det som oftast är viktigast i all teater - tajming, konsten att sätta in stöten i exakt rätt ögonblick.

Ensemblen är, enligt ihärdiga rykten, handplockad av Andreas Andersson, som spelar den stackars valhänte sekreteraren och dessutom har producerat hela kalaset tillsammans med sin bror Tobias. Rutinerade Fredrik Dolk, i rollen som ministern, är det perfekta valet. Hans pilska, successivt allt mer panikartade färd mot total galenskap är en fröjd att följa. Sanna Ekman, som ministerns svala (trodde ni, ja!) hustru Pamela, är också utsökt. Likaså Kalle Rydberg som den illmarige och smått galne franske servitören Godot och Ingvar Andersson som den koleriske och hela tiden totalt förvirrade hotelldirektören. Fast mest av allt är Ingvar förstås just Ingvar Andersson, och det räcker fortfarande långt. Snacka om konsten att sätta en replik!

Fast festligast i hela den väl sammansvetsade ensemblen är nog ändå sekreteraren George Pigden, alltså Andreas Andersson. Han har under senare år vuxit som skådespelare och måste idag vara bland det mest mångbegåvade vi har i branschen i vårt land. Han drar ner skrattsalvor på löpande band med sin härliga plastik och perfekta känsla för komik. För säkerhets skull har han också lagt sig till med Gösta Ekman Juniors obetalbara förmåga att ramla omkull.
Succé? Javisst!