Frågan är vilket ansvar äldre generationer har för att bevara sådant som de uppskattar?
Låt mig ge ett exempel på vad jag menar.
I min förra spalt talade jag om värdet av att hälsa på varandra, som ett sätt att bevara och utveckla bykänslan.
Häromveckan hälsade min 82-åriga mor Anny på en okänd person på byn. Ett samtal uppstod om hur trevligt det är att folk hälsar.
Det är kul när folk läser ens tankar och att det i någon mån bidrar till diskussion.

Men det finns - får jag en känsla av - fortfarande ett visst avståndstagande till "det gåtfulla folket".
Den som kan sin historia vet att jag syftar - med Beppe Wolgers och Olle Adolphsson ord - på barn och ungdomar.
Vi bjuder sällan in de unga till våra diskussioner och funderingar. Än mindre hälsar vi spontant på okända ungdomar.
Jag har påbörjat ett experiment där jag hälsar på unga och stannar till för att prata med dem.
Det ger, det kan jag lova, otroligt mycket tillbaka. Ska vi räkna bykänslepoäng ger det massor.

Om vi uppskattar och vill bevara en bygemenskap gör vi nog bäst i att föra sederna vidare.
För om vi inte börjar inkludera de unga, genom att till exempel hälsa, så får vi nog skylla oss själva om den där gemenskapen sakta klingar av och försvinner.
Ska det vara lika bra i dag som förr, så är det mycket upp till oss vuxna.
Så börja med att hälsa på "det gåtfulla folket".