Ett par sedan 66 år

Nu är bara en av dem kvar. Hemmet ska rivas upp. Mamman ska flytta till ett äldreboende. Jag undrar hur det ska bli. Har sett skräckexempel på äldreboenden.
Min man dog i sviterna av likgiltighet, fulhet, vantrivsel och vanskötsel. Är det så detta långa enastående vänliga och goda liv ska gå mot sitt slut? Eller ska vi ha tur? Kan hemmet tänkas vara välskött och vänligt. Vänligt på samma sätt som de gav oss vänlighet genom åren.

Vi packar och river och sliter i deras ägodelar och kläder. Vi viker ihop och slänger. Sorgen och brådskan gör att vi skyndar oss. Mitt viktiga extrahem är i upplösning. Det är outhärdligt smärtsamt.
Vi packar upp och ställer i ordning i en ny, ljus lägenhet. Vi möts av personalens vänlighet och respekt. I lagom takt lär vi oss hur detta nya liv kommer att kunna arta sig. Och vi är glada. Mamman / hustrun är förbi av sorg, uppgivenhet och oro. Hon ser sitt nya hem växa fram, utan ork att påverka och ta ställning

Men vi ser hennes sinnen ljusna. Lugnet infinner sig. Efter månader av oro, av färdtjänstens förseningar, av timmar i telefonköer till läkare och distriktssköterska, utebliven skottning och en milt sagt bristfällig hemtjänst. Och ensam inför den okända tillvaron har framför sig. Hon lär sig långsamt känna lugn.

Vi har tur. Hemmet är välskött. Någon har sett till att personalen är av rätt virke. Någon ansvarig person har tagit sitt ansvar. Någon har satt en ära i att skapa trivsel och skönhet. Denna någon har haft samma kostnadspress som alla andra. Men gjort jobbet bättre än många.

I dagens tidning läser jag att de ständiga bråken på skolan i Munkfors, nu gör att man tar krafttag. Efter batongförsedda vakter på skolan låter man nu meddela att man nu ska införa nolltolerans för bråk.

Man undrar hur visionen såg ut tidigare. Man undrar vad det är för en skolledning, som har tolererat bråk, mobbning och vandalisering? Och nu lyckats producera en vision av lugn.

Som kommunpolitiker har jag upplevt hur svårt – för att inte säga omöjligt – det är att förflytta en dålig rektor, usla lärare, slarviga vårdare, arroganta distriktssköterskor/läkare. Vi, våra barn och våra äldre är i deras händer.

Numera är det lagbundet att påtala och anmäla direkt vanvård på våra institutioner. Liggsår, misshandel och matförgiftning är inte tillåtet. Men det räcker inte.

Jag menar att någon sorts myndighet med civilkurage också borde kunna omintetgöra slarv och vanskötsel. Flytta på folk, som inte klarar sitt jobb. Det finns gott om bra arbetskraft, om man bara brydde sig om att rekrytera den.

Kan privatiseringen av vissa delar av skol- och vårdapparaten skapa en reell konkurrenssituation, där såväl vårdtagare som vårdare väljer arbets-, lärande- och boendemiljöer med kvalitet, så är jag för det.
Vår välfärd kan inte bygga på att ha tur.
Lite fler förflyttningar av olämpliga rektorer och föreståndare är av nöden.