"Jag klarade det!"

Ni som följt mig på bloggen eller genom krönikorna i tidningen vet att mina förberedelser för detta styrkeprov varit under all kritik. Idén att åka kom totalt ogrundad för tre veckor sedan. Sedan dess har det blivit totalt nio mil på skidor och som längst en tur på 1,2 mil. Nu skulle jag plöstligt klara nio mil under en och samma dag. Eller för att förtydliga gäller det att kliva upp mitt i natten för att sen klara nio mil. 03.00 sattes klockan på hos oss i Falun. Men min väckarklocka till son tyckte det var dags att väcka både oss och hela vandrarhemmet redan 02.00. Men trots den alltför tidiga starten missade jag den magiska känslan vid starten i Sälen. Klockan åtta när startskottet gick sprang nämligen jag i vägrenen med skidorna under armen tillsammans med några hundra andra eftersom det var sådana otroliga köer. Min cirka tio minuter sena start visade sig ändå ganska betydelselös. Direkt efter startsträckan väntar nämligen en trång backe på fyra km som det tar ungefär 65 minuter att komma upp för. Det var inte så värst jobbigt att åka Vasaloppet tänkte jag där och då.

Efter den lite rastlösa

väntan drog sen ändå loppet igång på allvar. Ungefär vid Risberg, efter 3,5 mil, var jag fysiskt trött. Inte blev man heller uppmuntrad av att se vikingar, krulliga peruker och tandemskidare glida förbi som att det inte var någon ansträngning alls. Halvvägs in i loppet vid Evertsberg var jag mentalt i mål. Det var dit jag satt upp ribban och jag hade lika gärna kunnat nöja mig med den ansträngningen. Men det är där och då tävlingsdjävulen dyker upp i mig och på ren och skär pannbensvilja skidar jag några mil till. Efter sju mil i Hökberg är jag ändå redo att ge upp. Ljumskarna värker, armarna är som spaghetti och ryggen stel som en sågklinga. Men en killes uppmaning över en kopp blåbärssoppa får mig att fortsätta.
– Du ska väl inte slänga bort de här sju milen som du åkt?

Nej, vem hade

kommit ihåg en resa på sju mil när målet var nio. Det vinglar, värker och svider när jag tar mig fram de resterande två milen. Flera gånger är jag nära att börja lipa av en blandning av ren trötthet och så den där rörande känslan som dyker upp hela tiden. För där i skidspåret blir plötsligt de flesta runt mig stora hjältar. Inte är det så konstigt att man förundras över killen som skidar hela loppet utan stavar. Eller mannen med förlamade ben som bara använder stavar och armar för att ta sig fram. Men även tjejen som delar ut apelsinklyftor till oss övertrötta blir en hjälte. Det gamla paret som står i mörkret i skogen och hejar på mig sju timmar efter segraren i Vasaloppet gått i mål. Mina trötta medresenärer i spåren som ägnat 11 timmar av sin söndag åt att överträffa sig själva får en goria runt sig. Ja, till och med mannen som satt sig för att bajsa en meter in i skogen och använder den ena handen till att vinka och den andra till att skyla sig blir en hjälte just där och då. Tårar av trötthet, stolthet och udda hjältar bränner innanför ögonlocken när jag korsar den anrika mållinjen i Mora. Aldrig trodde jag att jag skulle klara det.

Vad får man då med sig

av en sådan här halvgalen utmaning. En träningsvärk som redan känns som tortyr så klart. En fläck av blåbärssoppa på jackan och en blå tånagel tar jag också med mig. Men självklart tar jag också med mig känslan av att vara den största hjälten av alla. Hade det inte varit OS-år hade jag nästan platsat bland de nominerade till bragdmedaljen. Så känns det.