– I Sverige dödas mellan 16 och 18 kvinnor varje år av mannen de lever tillsammans med. Det är ett sådant underkännande, ett så tydligt bevis på att vi inte har ett jämlikt samhälle än, säger hon.

Katarina Wennstam betraktar sig självklart som feminist och kvinnorätts-kämpe och för henne går engagemang och yrkesliv hand i hand. Hon arbetar på heltid med att skriva och föreläsa om våld mot kvinnor och har gett ut fem böcker i ämnet.
Hennes senaste bok, romanen Alfahannen, kom ut i januari år och handlar om sexuellt våld och sex- trakasserier inom filmbranschen. Den blev startskottet för en häftig debatt i ämnet där många inom både film- och teaterbranschen berättade om en verklighet som överensstämmer med det Wennstam skriver.

– Mitt arbete började med ett personligt engagemang när jag jobbade på svt och rapporterade mycket om brott mot kvinnor, berättar Katarina Wennstam. Nu har jag byggt en yrkeskarriär på mina kunskaper inom området och blir ibland ifrågasatt för att jag tjänar pengar på kvinnokamp.
Katarina anser att det alltid har funnits en bild av att kvinnokampen ska vara ideel.
– Men jag tycker att man kan vara kvinnokämpe i hjärtat och också bygga en karriär kring det. En viktig del av kvinnokampen för mig är att alla som jobbar med att hjälpa kvinnor ska ha betalt för det. Man skulle aldrig utgå från att en manlig överläkare som specialiserat sig på gynekologi skulle jobba gratis.

I ett samtal med Katarina Wennstam får man ta del av skrämmande fakta i ett ämne som känns tröstlöst svårt att komma till rätta med. Men i grund och botten är Katarina Wennstam optimist och tycker att det är viktigt att man påminner sig om att det faktiskt blir bättre.
– Det måste man tycka om man ska orka jobba med det här området, konstaterar hon. Annars kanske man skulle bli knäpp. Om man tittar på lagstiftning kring våld mot kvinnor så har det har hänt oerhört mycket på kort tid. För ett halvt sekel sedan var till exempel våldtäkt inom äktenskapet inte kriminaliserat. Det blev det 1965. Sexualbrottslagen är faktiskt den lag som ändrats flest gånger de senaste femtio åren.

Katarina Wennstam betonar att den svåraste inte är att ändra lagar utan det är samhällets attityder som tar lång tid att förändra. Hon ger ett exempel:
– Sedan 2005 är det enligt lag våldtäkt om en kille ger sig på en tjej som däckat. Den här typen av brott försvinner knappast direkt bara för att lagen ändras. Men om 15 år när man diskuterat det här, tagit upp det i skola och i andra sammanhang, då kanske inställningen är en annan. Då kanske de ses som självklart fel att ge sig på någon som har däcket. Då kanske det är någon det är självklart att skydda.

Just samhällets attityder och fördomar i förhållande till våld mot kvinnor är vad Katarina Wennstams böcker handlar om. Hennes första bok var reportageboken Flickan och skulden (2002) som handlar om samhällets syn på våldtäkt.
– Den skrev jag på ren ilska när jag var reporter på svt, berättar Katarina Wennstam. Jobbet satte mig i kontakt med så mycket outhärdligheter att boken blev en överlevnadsstrategi.
Katarina Wennstam upptäckte att hon trivdes med att vara sin egen arbetsgivare, även om det tog ett tag innan hon vågade lämna sin fasta anställning. Bok nummer två, En riktig våldtäktsman (2004), blev också en reportagebok. Denna gång om männen som våldtar.
Efter det ville Katarina prova den skönlitterära formen för samma ämnesområde. Hon bestämde sig för att skriva en romantrilogi där varje del skulle fokusera på övergrepp mot kvinnor inom olika branscher. I del ett, Smuts (2007), handlar det om domstolar, i Dödergök (2008) om polisväsendet och i Alfahannen alltså om filmbranschen.
Skillnaden mellan att skriva fakta eller fiktion tycker Katarina Wennstam handlar mycket om vem man vill nå ut till.
– En reportagebok är mer av en spjutspets in hos makthavare och kultursidor, men samtidigt har den en tendens att stanna där. Med Smuts, Dödergök och Alfahannen har jag upplevt att jag kan påverka debatten bredare. Samtidigt finns det en bild hos media att det på något sätt är finare med reportageböcker. Men mina romaner har en faktabas med lika mycket kärna som reportageböckerna.

I framtiden blir det mer skönlitteratur för Katarina Wennstam som redan har börjat fundera kring en ny trilogi på samma tema som den förra.
– Jag blir nermailad med förslag på branscher där man har problem med machoattityder och har ett antal uppslag. Men det måste vara en bransch som påverkar oss alla så jag har funderingar kring till exempel politiker, journalister och sportstjärnor.
Vad gäller framtidens kvinnokamp tycker Katarina Wennstam att det är oerhört viktigt att man diskuterar mer kring manlighet.
– Det är ju inte kvinnorna som ska ändra sig, säger hon. Därför behöver vi mer manlighetsforskning.