Detta är en utskriftsvänlig version av artikeln.
När orden töms på sin mening
Efter mer än en månads närmast oöverträffad kampanj med våldsamma övertoner och ett underliggande hat som väcker frågor om vilka motiv som egentligen styrt debatten tillhör jag dem som fortfarande svävar i stor ovisshet om hur det egentligen står till med utbredningen av rasism och antisemitism i Malmö.
Hela det journalistiska jobbet återstår att göra. Vad vi hittills sett är en personkampanj med mängder av grumliga källflöden, som utnämnt kommunalrådet Ilmar Reepalu till antisemit, alternativt cynisk röstfiskare bland judehatande väljare med ursprung i Mellanöstern.
Den enda verkligt hedervärda journalistiska insatsen, som Skånska Dagbladet lyckats prestera så långt, är att ha möjliggjort för läsarna att själva lyssna till bandet där Reepalu med stort tålamod besvarar reporterns förvånansvärt valhänta frågor.
Till exempel reagerar han inte när Reepalu använder ordet sionism på ett sätt som verkligen kan uppfattas som stötande om han inte får utveckla sitt svar och precisera vad han menar. Det har han gjort senare.
Reportern verkade inte förstå laddningen i svaret. En i ämnet påläst person hade huggit direkt. Om han nu inte hade andra avsikter med intervjun än att ge en så rättvisande bild av Reepalus åsikter som möjligt. Det brukar annars vara en lämplig journalistisk ambition om man vill få fatt på någon slags sanning.
Nu vet vi till sist ändå var Reepalu står sedan han fått förklara sig utan förvrängande filter i en rad media. Det lyckades inte att stigmatisera honom med lynchmobbens metoder eller med hjälp av en slags metajournalistik där man konsekvent struntar i att gå till källorna och i stället citerar vad andra sagt i tredje eller fjärde hand i stympad eller förvrängd form.
Ändå lär skadeverkningarna bli bestående. Jag tror det dröjer innan någon orkar eller vågar gå till botten med rasismen i Malmö och undersöka hur verkligheten ser ut bakom summariska polisrapporter. För judar, muslimer, romer och andra som löper ständig risk att utsättas för hatbrott. Att skildra detta, inkännande och utan politiska biavsikter på förhand, är något helt annat än att medverka i bloggosfärens klappjakt på enskilda hatobjekt.
En annan, närmast övertydlig avsikt med kampanjen har varit att i praktiken jämställa legitim kritik av staten Israel med angrepp på judar.
Jag tillhör dem som har och alltid har haft förintelsen av den europeiska judenheten som den absoluta referenspunkten för mänsklig ondska och anser att antisemitism är en särskilt virulent form av rasism.
Av just det skälet är det med en upplevelse av djupaste pessimism om framtiden jag ser att också i denna kampanj antisemitismen trivialiseras. Förbilligas och töms på mening för att sudda ut skiljelinjen mellan israelkritik och judehat för kortsiktiga intressen, må de sedan handla om partipolitik eller för att framhäva sig själv i debatten.
Särskilt motbjudande blir denna lek med elden när den kommer från politiker eller grupper som visat sig totalt likgiltiga för andras lidande. Till exempel när palestinier slaktades en masse i Gaza.