Till hösten är det lika många år sedan samma Hedda blev den första kvinnan som skrevs in vid Lunds universitet. Hon kom att bli den andra kvinnan i Sverige som tog läkarexamen och hennes släkthistoria är mycket fängslande.

Det spelades inga fanfarer för den första flickan som tog studenten i Skåne. När pojkarna – de som godkänts – sprang ut på Högre allmänna läroverkets framsida fick Hedda gå ut bakvägen.
Studentmössan hade hon under armen och inte heller fortsättningsvis gick hon omkring med den på huvudet. Hon har senare berättat att hon tyckte det skulle vara osmakligt av henne att gå omkring och manifestera sin höga lärdom på det viset.
Hedda Andersson, född 1861, hade läst till studenten som privatist. Hennes familj hade velat hålla hennes studier hemliga, för att slippa höra på alla som vill avråda från att låta deras flicka studera.

Hedda härstammade från en lång rad läkekvinnor; sex generationer före henne hade sysslat med att ta hand om människor som skadat sig eller blivit sjuka.
För läkare var egentligen inget som vanligt folk kom i kontakt med. Sådana sysslade med att föreskriva kurer åt fint folk med diffusare åkommor.
Handlade det om så kallat vanligt folk, brutna ben, sår och blod var det fältskären eller läkekvinnan man vände sig till. Om man inte gick till apotekaren.
Hedda Anderssons mormor var den berömda Elna Hansson, Lundakvinnan kallad. Tillsammans med sin dotter Johanna Maria Andersson – Heddas mor – hade hon bostad, mottagning och vårdplatser i ett hus på Stora Nygatan i Malmö. Huset finns fortfarande kvar.
Elna Hansson och hennes dotter var mycket ansedda, även av många läkare. Elna var läkekvinna i femte generationen, en rad som börjar i slutet på 1600-talet.

Men under 1800-talet började det växa fram en modernare läkarkår. Det ställdes krav på formell utbildning för att ta hand om sjuka och Lundakvinnans verksamhet blev plötsligt olaglig, betecknad som kvacksalveri.
Det gjorde inte att den upphörde; hennes förtroende hos befolkningen var grundmurat.
Men hon och dottern insåg att de inte kunde kämpa mot utvecklingen. De förstod att om lilla Hedda skulle fortsätta familjens läketradition, så kunde hon inte göra det på deras vis, utan i så fall måste hon välja den nya vägen.
1870 hade riksdagen beslutat att kvinnor skulle få studera medicin på universiteten. Elna Hansson och Johanna Maria Andersson beslöt att bekosta sådana studier åt Hedda – om hon ville och visade fallenhet för det.

När Hedda började på Lunds universitet hösten 1880 var det naturligtvis mycket uppmärksammat. Folk vände sig om efter henne när hon var ute och gick på stan.
Ingegerd Wedin har skrivit en bok om Hedda Andersson och hennes föregångare. Där gör hon reflektionen att mormodern och modern i första hand uppmärksammades för sin verksamhet, att de var kvinnor ansågs som helt naturligt i sammanhanget. Men när Hedda kom till universitetet var det just hennes egenskap av kvinna som gjordes till huvudsaken.

Hedda Andersson kände sig heller inte speciellt välkommen på universitetet; utom hos sina manliga kurskamrater, det vill säga de som hon kom i daglig kontakt med.
För mycket kontakt fick det dock inte bli. En ung ogift kvinna måste passa noga på sina göranden och låtanden, så något studentliv utanför undervisningen var det inte tal om.

Det dröjde till 1883 innan nästa kvinna skrevs in vid universitetet i Lund. Men 1885 fick hon ytterligare tre kvinnliga kurskamrater på medicinarutbildningen.
En av dem var hennes kusin Botilda Andersson, som inspirerats av hennes exempel. Botilda hann dock bara studera i tre år innan hon gick bort i tbc, bara 24 år gammal.
Hedda Andersson praktiserade på Karolinska Institutet i Stockholm i tre terminer. Där blev hon god vän med Karolina Widerström, den första kvinna som utexaminerats som läkare i Sverige. Även hon var skånska, från Helsingborg, utbildad i Stockholm.
Hedda Andersson blev alltså nummer två. Efter sin examen 1892 flyttade hon tillbaka till Malmö, där hon öppnade praktik för barn- och kvinnosjukdomar på Gustav Adolfs torg 69. Numera är numret 49, men det har byggts ett nytt hus på tomten.
Hon studerade vidare i Köpenhamn och Leipzig och verkade som läkare på Ronneby Brunn.

Hennes praktik i Malmö blev bara två år gammal. Hon flyttade till Stockholm. Till stor del berodde det faktiskt på att hon fick en alltför stor stor patientkrets i Malmö – det har hon själv berättat om i en tidningsartikel. Det stora förtroende som hennes mor och mormor haft hos stadens befolkning spelade säkert in.
I Stockholm hade hon flera kommunala uppdrag och var aktiv i Fredrika Bremerförbundet. Hon annonserade till exempel i förbundets tidning Dagny.

Det berättas att hon hjälpte sina patienter med annat än det rent medicinska, både med pengar och rådgivning, till exempel om preventivmedel. Hon skall ha tagit
1917 öppnade Hedda Andersson praktik i Rottne utanför Växjö. 1925 pensionerade hon sig och flyttade till Lund, där hon bodde tills hon gick bort 1950.

I sin våning på Karl XI:s gata anordnade hon ofta middagar för vänner och bekanta. Hon beskrivs som en underhållande värdinna, full med historier från både sitt eget, moderns och mormoderns liv.
Som de gången när hennes mor kallades att ta hand om en man som skadat benet – det visade sig senare vara kung Karl XV.
De flesta uppgifterna i den här artikeln kommer från Ingegerd Wedins bok "En benbrottsläkarsläkt", som kom ut 1991. Hon har också skrivit om kvinnohistorien och jämställdhet vid Lunds universitet.