Befinner mig för

närvarande i exil och kan kallt konstatera, verkligen kallt konstatera, att den ytterligt ändlösa vintern är ännu mer ytterligt ändlös här på Öland. Tillvaron i övrigt är vare sig mer eller mindre ytterlig. Icabutikernas reklamblad ser exakt likadana ut och folk tittar på samma Let"s Dance-program här som där som överallt. Men jag romantiserar i alla fall. Förser ett ödsligt Öland med glamorösa förtecken, fast sanningen är den att jag är lika hopplöst i utkanten som Långe Jan när jag sitter i gästlärarbostaden och knackar fram textkommentarer till Skrivarskolans elever. Trivs visserligen utmärkt med ensamheten, men inför bekantskapskretsen försöker jag ändå få det att låta som att jag är Ulf Lundell och inte en isolerad, vindpinad fyrvaktare.

För håller man på med kultur tycks det vara närmast en nödvändighet att odla attityd. Jag minns två aktörer från en fri teatergrupp i Klippan. Bägge var sceniskt starka kort, men deras stridsrop väsensskilda. Den ene förklarade att han var arbetslös, men gärna ägnade sig åt teater. Den andre skapade hemsidor, tryckte upp eleganta visitkort och presenterade sig konsekvent som skådespelare. Utan att darra på överläppen. Trots att han saknade både inkomst och utbildning. Ett än värre hyckleri hittar jag i den fulkulturella våtmark som poetry slamscenen utgör. Alla dessa lyriklögnare som lägger kraften på att se ut som poeter, inte att skriva poesi. På musikfronten är det samma sak. Att spela gitarr handlar om så oändligt mycket mer än att spela gitarr.

Det finns även artister där samhällsengagemang är en del av imagen. Skräckexemplet är förstås Bono från U2. Entusiasterna brukar hävda att Bono gjort stor nytta för människor som har drabbats av orättvisor, medan kritikerna vänder på resonemanget och menar att människor som drabbats av orättvisor har gjort stor nytta för Bono. Pet Shop Boys svarade nog för den optimala genomskådningen när de uppmanade U2 att fortsätta engagera sig, men sluta skylta med det och i stället lära sig några nya ackord. Fast å andra sidan, finns det någon grupp som jobbat hårdare på sin stil än just Pet Shop Boys? Men å tredje sidan, tänk om alla var som schlagerns Jessica Andersson. Notera hur hon framför sin "I did it for love" med ett konstant tandkrämsleende på läpparna. Att texten handlar om saknad påverkar inte henne. Alls.

Så hur blir det då om vi taggar ner? Inser att vare sig palestinasjalar, frisyrgelé eller tatueringar garanterar kvalité. Blir kulturlivet plattare eller fylligare med eller utan artisternas tröttsamma manér? Vet inte. Men ett vet jag; kulturarbetare har en tendens att sätta sig själva i centrum. Och som för att göra min tes självlysande ber jag er notera att den här textens mest frekventa ord är "att", "som" och "jag".

Henrik Bergkvist är kritiker och frilans inom musik och teater.