En demenssjuk person som inte har talat eller varit sammanhängande på länge kan plötsligt visa sig kunna texten till Kalle Schewens vals och sjunga med med gott humör.
De vetenskapliga bevisen för att kultur är den bästa medicinen av alla för äldres välmående blir fler hela tiden.
Forskaren Eva Götell har skrivit en doktorsavhandling i ämnet, där hon kommit fram till häpnadsväckande saker. Det visar sig att det inte alls är givet att aggressiva demenspatienter måste vara det, trots tidigare teorier om att man inte kan motverka dessa tendenser.
Det är egentligen inte så konstigt att demenspatienter blir arga: tänk att du vandrade ensam i en mörk korridor, utan att veta ditt eget namn, var du är på väg eller varför. Ibland får du minnesbilder av sådant du inte kan identifiera och inte minns din relation till. Då och då kommer det fram obekanta och försöker få dig utföra saker som känns obehagliga och du inte förstår. Ungefär så lever många demenssjuka. Dessutom förlorar de ofta förmågan att kommunicera till yttervärlden vad de vill.

Men det behöver alltså inte vara så, vilket kan innebära en betydligt mer dräglig tillvaro för äldre med demenssymptom. I stället kan det finnas en välbekant melodi i slutet av tunneln, som hjälper dem att minnas saker som hur man äter eller vad saker heter.
Att använda musik inom äldrevården handlar inte om att ta dit en dragspelare var tionde torsdagseftermiddag till kaffet för att det är lite trevligt med Snoddas. Musikens användning är revolutionerande: den är ett språk som många har kvar även när resten av hjärnan och deras kognitiva funktioner förrått dem. Mycket forskning pekar på att känslan för musik sitter i en helt annan del av hjärnan och att ord som förknippas med musik kan vaskas fram genom helt andra, gåtfulla kanaler.
Att till exempel klä på en demenssjuk på morgonen kan vara en plåga för både vårdare och patient, med sorg, aggression och våld. Detta är inte bara tragiskt för den äldre, som inte får tillbörlig respekt, utan också för vårdaren, som inte kan göra sitt jobb på ett sätt som känns bra, utan kanske tvingas ta för hårt i sin patient för att undvika slag eller sparkar. Om vårdaren i stället nynnar eller sjunger något förstår ofta patienten plötsligt vad allt detta handlar om, och kan till och med spontant börja klä sig själv, eller utföra andra logiska handlingar som de behärskade innan demensen kom.

Man numera utbilda sig i "vårdarsång" på högskolan, det vill säga hur man kan använda denna vardagsmagi för att öka stressen för både personal och patienter.
Region Skåne har har hållit sig långt framme i utvecklingen när det gäller att inse kulturens potential som behandlingsform. Att utbilda alla som vill och som arbetar med äldre är värt både skattepengar och resurser. Förhoppningsvis får vi se en satsning på detta framöver.
Våra gamla sitter i nuläget på sina vårdboenden och knaprar tabletter när man i stället skulle kunna dra lite Kalle Schewen under morgontoaletten.
Vilken bra och billig medicin! Vilken bra användning av skattepengar att kunna ge glädje och skapa effektiv vård samtidigt!