Inte bara Guantanamera

Diktaturen Castro har styrt över Cuba alltsedan 1959. Det gör att flera generationer kubaner aldrig har fått uppleva de mänskliga fri- och rättigheter som vi i den fria världen tar för självklara, sådant som att få rösta fritt och fritt få uttrycka sina åsikter. Fortfarande i dag sitter det politiska fångar i cubanska fängelser, fångar vars enda brott är att de är regimkritiker.

Nyligen avled en av dessa, Orlando Zapata, efter att ha hungerstrejkat mot förhållandena i fängelserna.

I går berättade telegrammen om att en annan fånge, journalisten Guillermo Farinas, hungerstrejkar för kravet att politiska fångar som är sjuka skall friges.

Cubas kommunistiska styre kommer givetvis att falla samman på liknande sätt som diktaturerna gjorde det i Sovjet och i Östeuropa. Det finns ingen folklig acceptans för att leva under förtryck och fattigdom och motviljan växer när cubanerna ser hur människor i andra länder i världen med samma förutsättningar kan ha ett betydligt högre välstånd.

Under tiden fram till att Castrodiktaturen rasar samman måste omvärlden upprätthålla det politiska trycket på regimen och kräva frihet för de politiska fångarna. Det stöd som kommer från omvärlden stärker också frihetskrafterna på Cuba, människor som i längtan efter frihet till och med sätter sina liv på spel.