Norskan Gunnhild Øyehaugs

debutroman Vänta, blinka handlar om den ljuva musik som kan uppstå mellan människor och de falska toner som förr eller senare smyger sig in i den. De tio i boken är mellan 22 och 51 år och har mer eller mindre havererade förhållanden bakom sig, de får dem inte ur kroppen och sinnet, de lyckas inte med själva efterarbetet. Och det blir inte mycket bättre när de går in i nya relationer.

I en bokhandel får litteraturvetaren Sigrid ögonkontakt med Kåre, han är författare och hans ansikte syns på baksidan av en diktsamling. Hon känner genast att de hör samman.
Så hoppar yehaug och lyfter in Kåre, han är just i Bergen 2008 och läser högt ur en av sina romaner, och som i en saga träffas just de två. Kåre har nyligen lämnat Wanda och blir förtjust i Sigrid.

Nytt hopp: vi är i Köpenhamn där Linnea ska spela in en film som egentligen handlar om Göran, en gammal kärlek. Men Robert, Linneas producent, kan inte finansiera projektet (han är förstås förtjust i henne). Hopp igen: den oförlösta bokmalen Viggo är på sin farmors begravning och blir där förälskad i en tolvåring. Hopp: Trine mjölkar ur sina bröst offentligt. Hon använder sig själv i sin konst. Nytt hopp: Elida (som dyrkar Viggo) åker till Prag med musikern Magnus (som Sigrid var kär i innan Kåre dök upp). Jo, det är ungefär lika krångligt som det låter.

Figurerna rör sig långsamt och ryckigt mot varandra eller seglar undan. yehaug klipper och flyttar dem i tid och i rum, och är skojfrisk, egensinnig, nästan sjövild. Litteratur är lek, vill väl författaren meddela, påhitt, ett spel på papper. Och personerna i en bok är pjäser. För att förstå hur jag flyttar dem måste ni veta hur de tänker och känner. Så här tänker de och känner.

Och så får vi i detalj veta vad som händer i deras skallar och kroppar. Därpå flyttar hon dem en bit igen. Vad som helst kan inträffa, inte ens det omöjliga utgör något hinder. Samtidigt är stilen stark och varm, den bärs av en väldig energi och stora doser gott humör (lätt och smidigt översatt av Lotta Eklund).

Vi är i sällskap med berättaren på praktiskt taget varje rad, jag har nog aldrig sett någon spela med så öppna kort som yehaug. Emellanåt kan den där närvaron bli lite påfrestande, trots vitsigheten, vigheten och det goda humöret. Utrymmet för läsaren blir så litet, vi ryms nästan inte.

Ibland kliver berättaren ur sitt litterära fordon och börjar fundera över något som skymtat under färden. Vi får vackert stå kvar och vänta. Vad händer med våra drömmar när vi dör, kan hon då fråga sig. Eller: havsbotten vid Grönland, hur är det egentligen med den? De där nedslagen kan egentligen handla om vad som helst: en förlossning, en kanelbutik eller en föreläsning om Don Quijote.

Gränsen mellan författare och berättare blir ofta oskarp. Vi är med när idéer, beskrivningar och skarpa analyser spikas ihop och blir text. Om det en konstnär skapar är ett hus så står i det här fallet byggnadsställningarna kvar.