Svinbra om grymt förhållande

"Svinet" är det sjunde seriealbumet av Åsa Grennvall, som tidigare belönats med Seriefrämjandets pris Urhunden för "Sjunde Våningen". Grennvall håller fast vid sin vardagsrealistiska stil, eller som hon själv säger, vardagsexpressionistiska stil. Och man kan misstänka att det är en hel del sjävupplevt som utspelas i serierutorna. Svinet, bokens huvudkaraktär, påminner om sambon från helvetet som i självbiografiska "Sjunde våningen" manipulerade, plågade och misshandlade bokens Åsa i ett förhållande lika inne-stängt och klaustrofobiskt som den lilla lägenhet de delade på sjunde våningen.

Då hette sambon Nils, nu är svinet en ung man som heter Dan. Han vill vara konstnär, på papper, på målarduken eller genom musiken. Men ambitionerna stannar vid tomt skryt och ett stort mindervärdeskomplex. Och för Dan är det inte konstigt att hela världen är emot honom.
Det är svårt att slå igenom som ensamt manligt konstnärsgeni, historien har redan sett så många. Mycket lättare är det för tjejerna, menar Dan. Som exempelvis flickvännen och författarinnan Mia, som hela kultureliten daltar med. Bitter över hennes framgångar och samtidigt beroende av hoppet att just dessa ska spilla över på honom själv, gör han allt för att dränera hennes självkänsla och förmå henne att stanna kvar i det destruktiva förhållandet.
När brytningen blir oundviklig kastar han sig över nästa jagsvaga kvinnliga offer, som han träffar i psykakutens väntrum. Hon som charmeras med tomma ord om skapande lika lätt som hon kan brytas ner av hårda ord om färgen på ögonskuggan och klänningens utmanande urringning. Och - i de fall detta inte skulle räcka - en rejäl armomvridning eller käftsmäll.

Svinet är en ruggigt välkomponerad djupdykning i det destruktiva förhållandet. Och Grennvalls lite grovhuggna tuschdrag understryker den brutala realismen.
Boken är ett träffsäkert porträtt av den förtryckande mannen, men också en bitvis roande beskrivning av en liten grupp tragiska kvinnor. Alla är på något sätt bundna till Svinet och de möts i väntrummet på psykakuten - stup i kvarten får man intryck av.
Kvinnorna försöker imponera på varandra genom att med händerna måtta upp tjockleken på sina omfattande journaler. Alla är lika olyckliga och utsatta men slår gärna efter varandras självkänsla med småaktiga gliringar - inte helt olika dem som Svinet själv praktiserar.

Mest intressant är kanske bilden av Svinets mor. Hon som förstår att allt inte är som det ska med sonen, men väljer att lyssna på den närvarande – men alltid frånvarande – pappans avfärdande "äsch, han är i den åldern" om sonens ogenerade tittande på porrfilm. Eller att precis som sonen själv skylla hans aggressiva beteende på en provocerande flickvän. En flickvän som faktiskt kunde tänka sig för istället för att göra sonen upprörd...
Men när de misshandlade flickvännerna lyckas fly förhållandet är det bara mamman som är kvar. För alltid fast med svinet, ett förhållande hon aldrig kan ta sig ur.