Häpnadsväckande om köttindustrin

Uppfödare på Scan som köper in och fulmärker belgisk blå-kött, bakom ryggen på oss konsumenter. Hot mot besiktningsveterinärer. Kalkontuppar som är så sönderavlade att de inte längre kan fortplanta sig på egen väg utan måste runkas till utlösning vid avel. Det är bara några av alla de häpnadsväckande avslöjanden som makarna och grävande journalisterna Torbjörn och Ylva Esping avslöjar i sin bok Monsterbiff till middag?.

Det är en viktig bok, en bok som tar vid där debatten om grishanteringen slutade i höstas, men sträcker sig längre bak i tiden än så.
Det var länge sedan jag upplevde ett sådant flyt i läsningen som i den här boken. Jag hade egentligen bara tänkt ögna lite förstrött första kvällen, men fastnade totalt och sträckläste boken. Det är en reportagebok, men ögat och tanken löper lika fort och girigt över sidorna som i en riktigt bra spänningsroman. Det är läsning med ömsom vämjelse och äckel, ömsom upprördhet, för att inte säga ren ilska.

Makarna Esping har inte bara valt ett synnerligen engagerande ämne, de har också ett medryckande språk och ett sätt att berätta som gör att man hela tiden vill vända en sida till, eller ett kapitel till. De mörkar heller inte namnen på företag och personer de talat med, vilket ökar både trovärdighet och intresse.
Vi får följa den illegala importen av en belgisk blå-tjur 2003, som utan kontroller, friskhetsintyg, karantän, med mera, levereras i en dansk tävlingshästtransport på stallbacken på Jägersro och mitt under brinnande tävling byter både ägare och identitet och mot alla regler märks om med svenska öronlappar. Vi får en inblick i uppfödning av svenska kycklingar som är så snabbväxande att inte kan gå och framlever sitt hela liv i svåra smärtor.
Och vi får se att köttpriserna inte har stigit, utan sjunkit med 30 procent de senaste 20 åren, samtidigt som produktionen ökat dramatiskt.
Och så industrin med onaturlig avel, där kalkoner, galtar och suggor av ekonomiska skäl regelmässigt stimuleras sexuellt - orsaken till att Eskil Erlandsson och Djurskyddsmyndigheten inte vill förbjuda tidelag. Espings pläderar varmt och utförligt för en bättre märkning av kött och fler alternativ till det oetiskt producerade köttet.

Författarna varvar personliga betraktelser och åsikter med väl underbyggd research och anmärkningsvärda avslöjanden om den krasst ekonomiska, cyniska och smutsiga djurhållningsbranschen.
Boken är ett debattinlägg i en inflammerad fråga, men det är hela tiden tydligt vilka åsikter som är författarnas egna och vad som är fakta.
Dock är det omöjligt att veta när det är Ylva och när det är Torbjörn som skriver, men det är å andra sidan något som känns klart underordnat ämnet och inget som stör upplevelsen.
Den här reportageboken förtjänar stor uppmärksamhet och jag hoppas verkligen att den finns med i diskussionerna när Stora journalistpriset ska delas ut senare i år.