Rättsvetenskap är också en tolkningsfråga

I en artikel på DN Debatt ifrågasätter osteologen (benexperten) Ylva Svenfeldt slutsatserna som dragits av två kollegor med tveksam kompetens inom området. Hon påpekar flera problem med den utförda analysen: Metoderna för att bestämma att benen kommer från en människa och inte ett djur är enligt Svenfeldt inte säkra och har baserats på ett felaktigt antagande.

Det sågblad som hittats på platsen och förknippats med skåror i benet har fel storlek. Skåran är 0.3 centimeter. Sågbladet är 0.8 centimeter. Ben krymper tio procent vi förbränning. Det krävs inte mer än mellanstadiematematik för att kunna räkna ut att det upphittade sågbladet inte bör ha orsakat skåran.
I Sverige sysslar man mest mest med osteologi inom arkeologin. Experter på att lösa brott med hjälp av att studera ben finns i andra delar av världen. Trots detta har man i detta viktiga fall nöjt sig med ett "expertutlåtande" från en svensk osteolog.

Om Svenfeldts teser stämmer är detta knappast första gången den svenska övertron på vetenskapen som absolut sanning urholkar trovärdigheten i ett rättsfall.

Det är metoden som ska avgöra hur trovärdig en slutsats är, inte vetenskapsmannens titel.
I fallet Thomas Quick menar Svenfeldt helt enkelt att hennes kollegor har gissat. Bara för att en vetenskapsman har sagt det är det alltså inte sant...