Så resonerar överraskande många i sin bedömning kring huruvida sprutbytesprogram för narkomaner är en god idé eller inte.
Det finns ett flertal problem med detta resonemang. Till en börja med ställs en moralfilosofisk fråga kring sprutbytet.

Måste man vara "god" enligt en konventionell definition för att förtjäna en chans att överleva eller leva drägligt? Ska vi undanhålla narkomaner rena sprutor för att de är "dåliga" eller "amoraliska"? Om vi och i förlängningen de folkvalda resonerar så är detta ett problem för ett solidariskt och medkännande samhälle. Rätten till ett drägligt liv ska inte avgöras av huruvida du enligt en snäv moraluppfattning lever dygdigt eller inte.

Om man trots detta envisas med att blanda in moralfilosofi i ekvationen är frågan placerad på fel ställe. Att fråga sig om det är "rätt" att ge narkomaner rena sprutor med samhällets goda minne är ett feltänk. Frågan borde i stället vara om det är "rätt" att inte ta till alla rimliga åtgärder som står till buds för att hindra att en mängd sjukdomar som kan leda till döden sprids i och utanför missbrukarsamhället.

I den kristna tidningen Dagen skrev i går en kristdemokratisk och en folkpartistisk riksdagsledamot en debattartikel där de menar att sprutbyte inte är en bevisat effektiv metod för att förhindra spridningen av HIV. De menar att det finns studier som visar att det är andra faktorer som förhindrar spridningen av sjukdomar, som att missbrukarna under sitt deltagande i sprutbytesprogrammet får tillgång till information och andra åtgärder.

Detta bör ses som en bonus och inte ett argument för att underlåta att starta sprutbytesprogram. För detta har väl varit målsättningen hela tiden?