Förr lekte barn när snön kom

I min ungdom inträffade ett rättsfall som blev mycket diskuterat: en inbrottstjuv avslöjades sedan han halkat på en villatrappa och brutit benet. Tjuven gick fri, han hade inte hunnit bryta sig in, men villaägaren dömdes eftersom hans trappa inte varit skottad och sandad.

Så noga var det på den tiden. Gatorna hölls rena, det fanns ett ansvar. Som barn kunde man vakna tidigt på morgonen av ett underligt ljud: snöskottningsmaskinerna som talade om att det var snö! Vägen till skolan var alltid skottad och ordentligt sandad, också tidigt på morgonen. Gatorna var rena från snö och is. Hade snömodd frusit till is var gårdskarlar och vaktmästare snabbt ute med spett och spadar. I dag förekommer inte sådant. Det finns inga kommunala pengar och ingen arbetskraft som kan utföra jobbet. Det elementära, det som berör människors vardag har vi inte längre råd med.

Jag besökte i veckan en liten stad, känd för sina affärer och konditorier. Endast med möda och stor försiktighet kunde man ta sig genom centrum. I ytterkvarteren var det nästan omöjligt att ta sig fram till fots. Hemkommen utan brutna ben, trots två fall, skickade jag ett kort mejl till några ansvariga politiker, om att deras snöskottning var anmärkningsvärt usel. Inget svar, som väntat. Kommunalpolitiker har väl större saker att syssla med än snöskottning? Medborgarna ska väl inte ställa krav på elementär service?

I min egen stad märks tidens förändring på de enorma snöhögar som finns överallt. De har orsakats av mycket snö och förbud mot snötippning i hamnen. Det som är slående är bristen på barn. För tjugo år sedan drog en snöhög med automatik till sig barn, som åkte pulka eller grävde kojor. Jag har tittat efter dessa tecken men inte funnit dem någonstans. Antingen är stan helt tömd på barn eller har det hänt något genomgripande med barndomen. Jag gissar på det senare. Ett genuint beteende, nedärvt från generation till generation, har förändrats.

Barn äger inte längre sin egen tid och sin egen lek. Det är inte längre deras eget ansvar. Sedan späd ålder lär de sig att vuxna bestämmer, att vuxna sysselsätter och styr dem. Häromdagen hade några treåringar på en förskola på grund av den stora snömängden kunnat ta sig över staketet runt lekgården. Denna "rymning" blev huvudnyhet i tidningen, indignationen var stor, ansvariga ställdes till svars. Men de hade förstås inte "rymt", de hade bara följt sina inneboende instinkter att utforska omgivningen, att flytta fram sina kunskapsrevir ett steg i taget. De blev dock snabbt infångade och återförda till ordningen.

Är denna tidiga prägling anledningen till att en snöhög inte längre ger glädjesignaler till barn om oanade lek- och skaparmöjligheter, om upplevelser tillsammans med andra barn? Är allas vår underordning anledningen till att vi finner oss i samhällelig vanskötsel? Och i förlängningen – hur utvecklas ett samhälle där medborgarna underordnats och berövats självständighet?