Jag och sonen var på väg upp för lasarettsbacken på väg till dagis. Det hade töat och sedan frusit på så gruset på gångvägen gjorde ingen nytta eftersom det satt fast i isen. Sonen halkade till sitt stora förtret, trots att han höll mig i handen, och efter en stunds tänkande kom så ovanstående replik.

Ett av sonens många visdomsord och som stolt mamma tänker jag att det måste bli något stort av denna lilla smarta kille. För naturligtvis är det så i all sin enkelhet. Gruset satt ju fast nu, men det blir fritt när det blir vår då snö och is blir till vatten och rinner bort. Tänk om vi kunde vara så enkla i tanken hela livet. Och tänk om vi hade tillåtit oss att låta dylika funderingar få luft, utan att behöva tänka på om det passar sig, eller om man blir betecknad som dum av sin omgivning.

Så mycket trevligare det hade blivit. Förvisso är barns spontanitet inte bara rolig, den kan i sin direkthet också bli både pinsam och, i våra ögon, taskig. "Vad tjock hon var" kan ju precis lika gärna komma ur barnens mun när en, just, tjock människa går förbi, som till exempel en oskyldig fråga om vad en annan förbipasserande heter.

Men pinsamheten och taskigheten i vissa repliker ligger ju i våra, vuxna, värderingar. Barn säger ju ofta bara som det är, tills vi har lärt dem att man inte får. Man får inte vara ärlig alltid, bara ibland. Och man ska alltid vara ärlig och säga sanningen när mamma eller pappa frågar något, men man ska inte vara ärlig om ingen frågar. Eller? Vad är det vi lär våra barn egentligen, och vid vilken ålder börjar det oskyldiga barnets spontana och råärliga kommentarer om allt från folks utseende till de egna känslorna bli till en pinsamhet och taskighet i omgivningens ögon?

Och hur ska man lära barnen att inte mista sin spontanitet och livsglädje, samtidigt som man matar dem med alla osynliga regler som finns i den dagliga interaktionen i samhället som har fått samlingsepitetet social kompetens?
Tänk om man bara kunde få vara. Få vara barn, både som barn och vuxen. För då kunde vi få säga saker som:
– Mormor, vilken tur att du födde mamma, så att du kunde bli min mormor.